Huset på kullen

HUSET PÅ KULLEN
Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.

Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.

Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.

Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
 
Det började redan första natten...

Jag hörde ljud från trapporna, det var som om någon gick långsamt men säkert. Jag tänkte att det var pappa som gick upp efter att ha läst klart sin tidning. Men för säkerhets skull gick jag ut ur rummet för att kolla. Jag såg ingen vid trappan, om det skulle vara min pappa skulle han aldrig hinna gå in på rummet så fort. Så jag gick långsamt fram till pappas rum och jag öppnade dörren, där låg han och sov som ett oskyldigt barn. Jag har aldrig sett min pappa sova så glatt förr. Det kunde helt klart alltså inte vara han som gick upp för trappan. Jag gick vidare till min systers rum, hon sov precis lika oskyldigt som pappa. Alltså var det ingen av dem som gick upp för trappan. Det var någon mer i vårt hus än bara vi, och jag måste få veta vem. Jag gick runt i hela huset men jag kunde inte hitta några spår av att det fanns någon mer i vårt hus. Fast jag gav inte upp, därför letade jag vidare, så helt plötsligt hör jag en tjejröst hälsa på mig. Jag vände mig snabbt om, jag såg en vacker bleck vit tjej stå framför mig. Hon hade de största ögonen jag någonsin sett. Hon gick snabbt och säkert upp för trappan igen, det lät precis så som jag hörde förra gången, nu var jag säkert det var henne jag hörde. Jag gick sakta efter henne, hon gick in i mitt rum och ställde sig framför fönstret. Hon vände sig hastigt när jag kom in i rummet.
- Vem är du? frågade hon.
- Jag heter Fredrik, vad heter du? svarade jag.
- Jag heter...
Hon tvekade innan hon sa sitt namn.
- ...Marie, svarade hon till sist.
Hon såg så rädd ut när hon sade sitt eget namn. Jag undrar vad hon gör här och varför ser hon så rädd ut.
Jag gick närmare och närmare henne, och då såg jag att hon började gråta. Jag gick snabbt fram för att trösta henne och då såg jag att istället för att gråta vanliga tårar så grät hon diamanter som var gjorda av...
BLOD!
Jag hoppade till, hon märkte att jag hade blivit rädd för det jag nyss sett, så hon började förklara...
-  Jag var kallad den blodiga diamanten, alla var rädda för mig, alla ville att jag skull försvinna från vår by. Till och med mina föräldrar ville att jag skulle bort. Vår familj var en av de rikaste familjerna i byn alla hade respekt för mina föräldrar och syskon men ingen hade respekt för mig. Men det var en kille han hette Marcus, han var den snyggaste och ståtligaste killen jag sett. Det var planerat ett bröllop, vi skulle gifta oss. När dagen jag hela tiden väntat på kom visade det sig att Marcus hade flyttat från byn bara för att han inte ville gifta sig med mig.
Jag var så kär i honom han var det ända som höll mig vid liv när alla andra hatade mig. Så jag bestämde mig att om personen som var mitt hopp i livet övergav mig, ville jag inte leva längre. Jag gick till det träd där jag alltid suttit när jag hade det svårt och när alla andra ville att jag skulle försvinna. Jag satt alltid där och grät men sen efter att jag hade suttit och pratat ut till träden så kom alltid solen fram i mitt liv, jag kunde gå tillbaka till byn. Men den gången räckte det inte att bara prata ut, jag hade försökt att leva med att alla hatar mig och trott på att det blir bättre när jag gifter mig. Men nej det skulle inte bli bättre för jag skulle aldrig gifta mig. Så jag tog ett rep och hängde det i den starkaste och tjockaste grenen, jag bad min sista bön och hängde mig efter det.

Jag kunde knappt lyssna vidare, jag förstår att hon hade det svårt i sitt liv. Men varför kom hon tillbaka, ville hon hämnas för det som hänt, och varför var hon i vårt hus? Jag frågade henne försiktigt för jag ville inte såra henne mer än var hon redan var efter att ha berättat sin livshistorie för mig.

- Det var i detta huset Marcus levde,  jag kom tillbaka för att se om han skulle återvända när han fått reda på att jag är död.

- Gjorde han det? frågade jag
- Nej, när jag såg dig flytta in i hans hus och ta hans rum trodde jag för en stund att det var han, du är väldigt lik honom.
- Varför är alla så rädda för detta huset? frågade jag.
- För jag bor här, jag skrämmer bort alla som har försökt bo i detta huset. För det tillhör bara Marcus!
- Kommer du skrämma bort vår familj?
- Nej, jag är trött på det. Alla människor hatar mig nu också även när jag är död.
- Jag kan försöka fixa så att det inte kommer göra det längre, kanske övertala de.
- Skulle du kunna göra det?
- Jag kan försöka...
- Tack! Jag lovar att jag inte ska skrämma bort fler människor!
- Bra! ...Eh, jag tänkte om du vill ha en kompis så kan du lita på mig.
- Tack vad snällt av dig! Jag har aldrig haft en kompis.

Jag såg hur glad hon blev när jag sa att vi kunde bli kompisar.

Näst morgon vaknade jag väldigt fort. Min väckarklocka hann inte ringa innan jag stängde av den. Jag gick upp och kollade mig omkring om Marie var där. Men som tur var var hon inte där, jag menar jag gillar henne väldigt mycket men jag vill helst byta om i fred. Efter jag hade bytt om så gick jag ner och fixsade frukost, där stod hon.

- Godmorgon Fredrik.
-  Hej Marie. Sa jag.
- Är du redo för skolan?, frågade hon.
- Ja.., Svarade jag.

Jag satt mig och åt frukost, när jag nästan var klar hörde jag min pappa gå ner.

- Kom Marie du måste gömma dig, jag vill inte att min pappa ska se dig! Viskade jag.
- Det är lugnt, din pappa kan inte se mig. Ingen kan se mig det är bara du som har en speciell talang som ger dig möjligheten att se och höra mig.
- Är det sant? Frågade jag
- Ja, svarade hon.

Min pappa kom ner och satt sig bredvid mig. Han började fråga hur jag mår och om jag vill ha skjuts till skolan. Men det ville jag inte, jag ville gå dit med Marie. Jag sa att jag måste snabba mig om jag inte ville komma försent. Fast jag hade en hel halvtimme till skolan skulle börja och det tar bara en kvart att gå dit.

- Hejdå pappa! Skrek jag efter mig när jag gick ut.
- Hejdå! Skrek han tillbaka.

Jag och Marie började prata direkt. Hon berättade allt om hur skolan byggdes. Skolan var över 500 år gammal. Jag undrade hur kunde hon veta allt det, kunde hon verkligen vara så gammal. Jag frågade henne hur länge hon har left, och hur länge har hon varit spöke.

- Jag är 15 år gammal, men jag har varit spöke i över 1 000 år.
- Oj, det måste vara jobbigt att leva så länge, och vara medveten om att ingen kan se eller höra en.
- Ja det är det, men det var en jätte snäll gubbe som hjälpte mig med allt, han var som du, han kunde se och höra spöken. Han berättade allt om hur det är att se alla spöken, och hur man känner igen en person som kan se mig. Det var därför jag visste att du kunde se mig. Sa hon.
- Jaha, jag skulle gärna få träffa honom, sa jag.
- Det är omöjligt, han lever inte längre, svarade hon tyst.
- Jaha, jag beklagar. När dog han? frågade jag lika tyst  
- Ett år sen, han hette Sten Lundgren, svarade hon
- Va! Min farfar hette Sten  och han dog för ett år sen. Sa jag förvånat
- Jag tänkte väl att jag kände igen dig, han berättade så mycket om dig! Sa Marie

Min farfar kunde se spöken precis som jag, jag kan knappt tro det.

Vi kom fram till skolan, jag ville inte in dit jag ville stanna med Marie. Men jag hade inget val, jag vände mig för att säga hejdå till henne, men hon var borta.

När jag kom in i klassrummet kollade alla elever på mig jättekonstigt. De hade nog inte haft en ny elev på länge. Jag satte mig på den plats som läraren visat. Jag kände mig som om jag var ett djur på zoo, för ingen kunde sluta kolla på mig, det var lite obehagligt. Jag ville att Marie skulle vara här, allt kändes bättre med henne.

Efter lektionen gick jag snabbt ut för att kolla om Marie inte var här någonstans. Men istället för att se Marie såg jag alla elever från min klass samlas runt om mig. De började fråga vad jag heter, och var jag bor. jag svarade...
- Jag heter Fredrik och jag bor i det stora huset på kullen.
- Va! Huset på kullen?! frågade en kille, som stod rakt framför mig, och när han skrek det rakt i mitt ansikte så fick jag hela ansiktet i hans spott.
- Ja, varför undrar du? Är det något fel på det huset? Svarade jag.
- Jaa! har du inte hört  legend om den blodiga diamanten?
- Jo det har jag och jag har till och med lärt känna den “blodiga diamanten”  och hon heter faktiskt Marie! Sa jag iritterat.
- Va, lärt känna henne? Hur? Hon har inte levt på 1000 år!!
- Hon bor i mitt hus. Hon är det snällaste spöket jag känner. svarade jag.
Alla kollade på varandra men en konstig blick, jag trodde inte de skulle tro mig. Men de gjorde de. De ville att jag skulle ta med henne hit och bevisa att jag känner henne, bara. Jag lovade de att de skulle få se henne.

Efter skolan såg jag Marie vänta vid dörren på mig, jag ville ta chansen att visa alla att hon finns och att hon inte alls är som legenden säger. Så jag kallade på Marie, hon sprang snabbt fram till mig. Hon kollade fundersamt på mig.

- Jag lovade dig att jag skulle visa alla hur snäll du är, så tiden har kommit... vänta här jag ska bara kalla hit alla. Sa jag snabbt till henne.

Hon stannade som jag bad henne, men hon såg lite nervös ut. Jag kallade snabbt dit alla som ville träffa henne, och precis som jag trodde kom alla som hade varit runt omkring mig när jag berättade om mig själv.
Jag presenterade henne, men ingen kunde se henne. Fast, jag tror en av tjejerna kunde det. Hon gick fram till Marie och presenterade sig.
- Hej! Jag heter Emma. Sa hon tyst.

Jag såg hur förvånad Marie blev. Emma gick fram till mig och frågade om hon fick följa med oss hem. Jag kollade snabbt på Marie jag såg leendet som kom fram på hennes ansikte, så jag svarade fort.
- Klart du får följa med oss!


Vi gick alla tre hem, vi hade jättekul på vägen. Vi gick och lekte på en lekplats som låg på vägen.

När Emma gick hem sprang jag och Marie snabbt upp på mitt rum igen. Hon var jättetacksam för det jag gjort. Hon var så glad att hon hade fått kompisar att hon kunde inte sluta le på två dagar.
Jag var själv jätteglad Jag hade äntligen fått riktiga och speciella kompisar som jag kan lita på.

Jag, Marie och Emma blev bästa vänner snabbt vi spenderade alla lediga moment illsammans.

Detta var historien om huset på kullen och den ¨blodiga diamanten¨  det har gått 20 och än idag bor jag kvar här. Jag, Marie och Emma är fortfarande jättebra vänner, vi minns tiderna i skolan som var några av dem mest underbara tiderna i mitt liv. Ingen har brytt sig om legenden efter att jag visade att Marie verkligen fanns och att hon inte var som de trodde.