Antonio Vivaldi

Antonio Lucio Vivaldi var född 4 mars 1678 i Venedig, Italien. Han var son till en violonist i Marcuskatedralen i Venedig. Pappan Giovanni Battista Vivaldi var Antonios första musiklärare. Redan vid 13 års ålder kunde Antonio vikariera för sin far som violonist i Marcuskatedralen.  Antonio var mycket begåvad, han spelade både violin och cembalo (piano). En violin är ett stråkinstrument och en sopranmedlem i fiolfamiljen. Det är sedan 16/1700- talet ett av de vanligaste musikinstrumenten inom både klassisk musik och folkmusik. Cembalo/piano är ett slaginstrument och är släkt med spinett och viriginal.

Som ung man valde Antonio först att leva som präst. Efter ett års arbete som präst insåg han att musiken var viktigare för honom och började arbeta som musiklärare på barnhem för föräldrarlösa flickor. 

Antonio Vivaldi representerade barockmusik som sträckte sig sedan slutet av 1500-talet fram till ca 1750-talet. Barocken var en epok som främst dominerade i Europa i en tid där kyrkan hade mycket makt och var den främsta beställaren av verk från kompositörer. Det specifika inom barockmusiken var flerstämmighet, basso continuo (generalbasen) och terrasdynamik. Flerstämmigheten innebar att flera toner av olika höjd ljuder samtidigt. Generalbas är en slags notskrift där man anger ackord i relation till en given basnot. Man använde oftast siffror tillsammans med basmelodin för att ange vilka ackordtoner som ska finnas med. Pianot som under barocken hette cembalo fick oftast i uppgift att ta hand om generalbasen. Terrasdynamiken karakteriseras av att styrkan på musiken gradvis ökar och minskar. Övergångarna var oftast från forte till piano. Ett annat karaktäristiskt drag i barockmusiken var dess konstanta stämning. När ett stycke började med en viss känsla som t.ex. sorg, var denna stämning kvar igenom hela stycket. Det var även sällsynt att rytmen ändrades i ett stycke. Oftast hörde man samma melodi om och om igen i ett stycke. Melodierna var dock väldigt svåra att komma ihåg och inte ”trallvänliga”.  

Sedan 1710 började Antonio Vivaldi att komponera sina operor, mästerverk för violin och flera sonater.

Vivaldi förknippas främst med violin och hans mest kända verk är violinkonsert nr 1-4 i op. 8, 1725 och heter Le quattro stagioni - De fyra årstiderna:  https://www.youtube.com/watch?v=GRxofEmo3HA Verket består av fyra konserter som avses för violinsolo (en för varje årstid) som sedan är indelade i tre satser (vanligen, allegro-andante-allegro). 

Vivaldi komponerade ”De fyra årstiderna” ca 1720 och verket framfördes publikt 1725 i Amsterdam, dedikerat till den tjeckiska hertigen Wenzlow von Morzin som var Vivaldis mecenat (sponsor).

Vivaldis ” De fyra årstiderna” delas upp på fyra olika stycken. Varje stycke representerar en årstid och har sin specifika stämning. Hela verket är ungefär 40 minuter långt 

Verket börjar med den mest kända delen - våren, som varar över 10 minuter:  https://www.youtube.com/watch?v=8A8-K3Hwcxo

Efter våren följer sommaren, ca 10 minuter: https://www.youtube.com/watch?v=xhkoUQ7HdIQ

Sedan kommer hösten, ca 11 minuter: https://www.youtube.com/watch?v=gYyc4WXS2_Q

Verket avslutas med vintern, ca 9 minuter: https://www.youtube.com/watch?v=nGdFHJXciAQ

• I våren bildar de tre violerna en fågelkör som dämpas av vinden och blir en viskning. I en violstämma har han skrivit Il cane che grida (den skällande hunden) och en ensam fiol får representera en sovande herde. Med snabbt stigande violiner bildas en stämning som för tankar till trollsländornas dans som sedan återgår igen till fåglarnas kör. Stycket inleds av snabba och levande toner som kan jämföras med att allt vaknar till liv. 

• I sommaren bildas värme med långsammare tempo och varma toner som sedan övergår till snabbare och högre toner som liknar flugor surrande runt omkring. Man märker att  Vivaldi verkligen gillade fåglar och i denna del av violkonserten kan man höra undertoner som liknar fågelkvitter. I slutet hör man den dundrande sommaråskans dån. 

• I hösten hör man hur jakten drar igång i lövens virveldans med vinden. Detta illustreras med rusande löpningar av violiner.  Sedan övergår stämningen till lugnare tempo som kan jämföras med vila i höstens färger. Allt avbryts när jakten och dramatiken går igång igen. 

• I vintern hör man att Vivaldi tyckte att vinter var en vacker årstid. Det visar han med en unik och mycket rörande musik. Man kan höra hur de iskalla vindarna drar igång och driver upp snön i virvelvindar. Trots vinterkylan och de kalla vindarna kommer värmen och skönheten inifrån med mysig vinterstämning. Detta stycke är mycket vackert men även dramatiskt.  

Vivaldi använde sig av den speciella kompositionsformen tresats. 

Våren :  Allegro (glatt, hastigt), Largo (brett), Allegro (glatt, hastigt)

Sommaren:  Allegro non molto (inte för mycket glatt och hastigt), Adagio (sakta),  Presto (mycket hastigt)

Hösten: Allegro (glatt och hastigt),  Adagio molto (mycket sakta),  Allegro (glatt och hastigt)

Vintern:  Allegro non molto(inte för mycket glatt och hastigt), Largo (brett),  Allegro (glatt och hastigt) 

Som kompositör började Vivaldi att komponera sonater följt av operor. Hans mest kända verk är: 

- Orlando finto pazzo

- La costanza trionfante degl’amori e de gl’odii

- Armida al campo

- Tito Manlio

- Il Giustino

- Bajazet

- Ginevra

- Principessa di Scozia

- Catone in Utica

Antonio Vivaldi blev snabbt populär och reste runt i Europa som dirigent. År 1741 dog han plötsligt i Wien på grund av sjukdom. Efter hans död började intresset för hans verk försvinna och han betraktades mer som en präst med passion för violin.

Jag kommer att jämföra Vivaldis barockmusik med musik från Wienklassicismen. 

Wienklassicismens mest utmärkande drag var melodiernas symmetri och balans. Ett exempel är Ludwig van Beethovens Ödessymfoni: https://www.youtube.com/watch?v=IvrzJ8uH1PI, som de flesta känner till och kan nynna med. Barockens melodier är inte alls lika lätta att nynna till. 

Kompositörerna började att gå ifrån Barockens normer under Wienklassicismen och började arbeta med musiken på ett annorlunda sätt. Nu var rytmen mer flexibel med avseende på både dynamik och harmoni. Förändringar i både takt och tempo blev allt mer tydliga. Man övergav även barockens originella terassdynamik. Övergången mellan forte och piano ersattes nu av crescendo och diminuendo som innebär tilltagande och avtagande ljudstyrka. Även i stämningen skilde sig de två epokerna åt. Under Wienklassicismen kunde man börja med sorg för att sedan övergå till glädje. 

Generalbasen försvann även under Wienklassicismen eftersom allt fler verk skrevs av amatörer.  En annan viktig utveckling under Wienklassicismen var att orkestern växte fram. Nu kunde man oftare höra symfoniorkestrar på teatrar. Detta lever ännu kvar idag.