Jag tog upp min oanvända dagbok och skrev:
”Kära dagbok ,detta är första gången jag skriver i dig!
Jag har haft dig i flera år men aldrig skrivit något i dig, eftersom det inte hänt så mycket i mitt liv. Men nu har jag problem, jag vet inte vad jag ska göra! Jag vet att du inte kan hjälpa mig, men det känns bättre att dela det med någon i iallafall.
Puss och kram Violetta!”
- Violetta! ropade min pappa.
- Ja? svarade jag.
- Kom ner nu, vi ska äta! svarade han.
- Ok, jag kommer snart, svarade jag tyst.
När jag hade stängt min rosa, fluffiga dagbok med ett lila hjärta på, började hjärtat lysa. Jag trodde bara det var solen som reflekterades mot hjärtat. Därför gick jag snabbt ner utan att reagera och satte mig vid bordet, där min pappa och bror väntade på mig.
- Hur var det i skolan älskling? frågade pappa.
- Som vanligt. svarade jag kallt.
- Ok, gjorde ni något kul, eller något du vill berätta om dina kompisar? svarade han lika kallt tillbaka.
- Nej allt är som det ska. försäkrade jag honom.
Resten av middagen satt vi alla i tystnad och åt pappas mat, som tyvärr inte smakar så gott. Min pappa kan inte laga mat. Det är därför vi alltid beställer pizza eller äter på Max.
Efter middagen ringde Alice, min bästa kompis. Hon ville prata om det vi skulle göra om några dagar. Jag hade lovat henne att jag inte skulle säga det till någon. Hon ringde bara för att påminna mig om vilken tid vi skulle dit.
- Du glömmer inte att vi ska iväg 19:00? frågade Alice.
- Det är ju klart, vi har ju pratat om det! Men jag vill inte göra detta! - sa jag väldigt argt.
- Nu är det försent, du har gett dig in i det och du vet för mycket, nu kan du inte gå ifrån! skrek hon.
- Ok, jag måste gå nu, jag ska ut med min hund. ljög jag.
- Ok, vi ses imorgon ! sa hon snabbt och la på.
Hela jag darrade så fort jag tänkte på Alice. Det var inte vanligt, jag brukade alltid vara glad när hon och jag pratade. Men nu ville jag inte ens höra hennes namn.
För att lugna ner mig, satte jag på Tv:n, höjde ljudet på högsta volym och försökte glömma allt.
2
När jag vaknade, nästa morgon, tog jag upp min dagbok och märkte att någon mer hade skrivit i den. Eller var det dagboken själv som svarade?
”Hej Violetta!
Vad kul att du äntligen använder mig! Klart jag kan hjälpa dig, bara jag vet vad som står på!
Berätta allt för mig gumman!
Puss och kram Sanni!”
Jag kunde inte tro det jag såg! Varför skrev min dagbok till mig, och varför skrev den “Sanni”? (Det var min mammas namn, men hon dog när jag fyllde 13 år)
Jag bestämde mig för att svara!
”Hej!
Hur är det möjligt att du skriver till mig? Varför skriver du under med min mammas namn?
Puss Violetta”
Jag glodde på dagboken i fem minuter tills svaret kom fram.
”Hej!
Din mamma dog i cancer, när du var 13. Du kanske inte vet varifrån jag kommer? Jag var din mammas dagbok, men hon var för svag för att skriva i mig. Hon höll mig i sin hand precis när hon dog! Då kom hennes själ till mig! Genom mig kan du prata med din mamma!
Du vet inte hur mycket jag saknar dig gumman! // Sanni”
Jag kunde inte tro det jag läste. Jag hade inte haft kontakt med min mamma i över tre år och nu kan jag äntligen prata med henne igen. Det var så sjukt overkligt.
I samma stund som jag ville skriva i dagboken, ringde min mobil. Det var Alice, hela jag skakade när jag svarade.
- Hej sa jag väldigt tyst.
- Hej, kan du komma över till mig, så kan du få kläderna till det vi ska göra! sa hon lika tyst men bestämt.
- Men jag vill inte vara med! skrek jag gråtande.
- Jag har ju sagt att du inte kan backa ut nu, så kom över och mesa inte! skrek hon tillbaka.
- Ok, jag är där om fem minuter, svarade jag lydigt.
3
När jag kom fram till Alice, skakade jag som aldrig förr. När jag ringde på kikade hon ut genom fönstret.
- Hej! skrek hon och kastade ut en påse till mig.
- Vad är det? frågade jag.
- Kläderna vi ska ha till rånet, sa hon tyst.
Jag backade ut med påsen i händerna och sprang därifrån så fort som möjligt.
När jag kom in i huset satte jag mig direkt vid min dagbok och började skriva.
”Kära mamma!
Jag vet inte vad jag ska göra. Min bästa vän Alice har tvingat mig till ett rån på skolan. Jag har inte fått veta vad vi ska ta, men jag tror det är klasspengarna hon vill ha. Jag vill verkligen inte göra det. Men jag vill inte verka mesig så jag svarade att jag kan hjälpa henne. Jag har försökt säga till henne att jag inte vill vara med, men hon lyssnar inte, hon låter mig inte backa ur. Vad ska jag göra?
Puss & kram Violetta!”
Klockan var bara sju på kvällen, men jag gick och la mig ändå. Jag somnade direkt. Jag brukar alltid ha några drömmar när jag sover, men inte denna natt.
När jag vakande nästa morgon, tittade jag direkt ner i dagboken för att se om mamma hade svarat mig. Men det hade hon inte.
Efter att jag suttit och stirrat ner i min dagbok i över en halvtimme, reste jag mig och gick ner för att ta något att äta.
När jag hade ätit klart sprang jag snabbt till skolan. Jag kollade en sista gång i dagboken, innan jag gick in i klassrummet.
Vår första lektion var matte. Eftersom jag sprang snabbt ut hemifrån hann jag inte gå på toa. Jag kunde inte hålla mig, så jag gick ut.
När jag kom in igen stod fröken med min dagbok i handen.
- Violetta, gå direkt till rektorn! skrek hon.
- Ok, svarade jag.
Det var då jag förstod att hon hade läst om rånet. Jag var helt svettig och jag darrade, det var ju egentligen inte mitt fel för det var Alice som ville göra det.
När jag äntligen kom fram till rektorn, bjöd han in mig snällt med ett glatt leende på läpparna.
- Violetta, varför har du inte sagt detta till oss? frågade han.
- Jag vet inte. svarade jag viskande.
- Jag kan förstå hur det känns eftersom det är din bästa vän, sa han medlidsamt.
- Jag kunde bara inte avslöja henne, vi har varit vänner så länge. sa jag snabbt.
- Ja absolut, jag förstår, men jag kan tyvärr inte tolerera detta. sa han.
- Jag förstår, kommer Ni ringa till polisen? frågade jag skrämt.
-Nej? varför skulle jag ringa polisen? frågade han.
- Ok, vad bra. Jag trodde att eftersom hon hade planerat…
- mobbning? bröt han mitt i meningen
Jag kollade jättekonstigt på honom.
- Skulle jag kunna få se min dagbok? frågade jag.
- Absolut! sa han.
Jag öppnade den försiktigt. Jag kunde inte tro det jag såg! Dagboken hade ändrat min text. Så läraren och rektorn trodde jag hade blivit mobbad av Alice. Jag blev genast jätteglad och svarade honom snabbt.
- Det är inte så farligt, jag ska prata med henne efter skolan så hoppas jag att hon slutar, sa jag.
- Gör du så, men skulle du känna att det händer igen, kom bara till mig! sa han glatt.
4
Efter att jag kommit ut från rektorn, var jag superglad. Han hade ingen aning vad som egentligen stod i dagboken. Jag undrade bara varför den ändrades? När jag tänkte på saken en stund, insåg jag att det var min mamma som var i dagboken. Hon ville skydda mig därför ändrade hon texten.
När jag kom hem gjorde jag det som jag alltid gör när jag har lyckats med en sak. Jag satte mig ner framför tv, slog på en film och åt chips. Jag var väldigt nöjd, men innerst inne var jag ändå orolig. Dagen då jag och Alice ska råna skolan skulle komma snart.
5
Det hade gått en vecka och dagen jag fruktat hade kommit. När jag vaknade denna morgon kunde jag inte tro att jag verkligen skulle göra detta. Jag försökte ringa Alice men hon svarade inte. Hon var antagligen upptagen med att göra upp en plan till kvällen.
Klockan var redan 18 när jag reste mig och stängde av teven. En halvtimme senare ringde Alice. Hon sa att vi skulle träffas utanför hennes hus om en halvtimme. Jag hade sagt till min pappa att jag ska sova över hos Alice. eftersom vi skulle ha min födelsedagsfest (jag fyllde 15 idag). Då visste han att jag skulle vara borta hela natten. När jag hade sagt ”hejdå” till min pappa, satte jag mig på min cykel och cyklade iväg. Det var väldigt mörkt och av någon anledning lyste inte lamporna. Helt plötsligt såg jag en hund precis framför min cykel. Jag svängde snabbt till höger, och märkte inte att jag råkade svänga in på en annan gata, så jag fortsatte cykla precis som jag gjorde innan. När jag hade stannat och parkerat cykeln märkte jag att det inte var Alice hus jag stod framför. Jag fick lätt panik och satte mig på cykeln igen och körde raka vägen tillbaka. När jag hade kommit till samma ställe där jag såg hunden, blev jag lättad. Jag började cykla rätta vägen igen. Helt plötsligt ramlade jag utan anledning och skadade benet. Då såg jag en flicka närma sig, som tur var det Alice. Hon hjälpte mig upp och satte mig på pakethållaren och vi började åka mot skolan.
6
När vi kommit till parken utanför skolan, träffade vi några kompisar från vår klass. De var väldigt finklädda. Men jag förstod inte vad de gjorde där. Alice sa att ingen skulle vara i närheten av skolan. De log stort mot henne och visade tummen upp. Jag började tro att det inte var bara jag som visste om uppdraget. En av tjejerna som stod där tänkte precis säga något, men ett högt skrik “Hon är snart på väg, göm er” avbröt henne, Jag förstod ingenting. Alice visade ett “gå iväg” tecken till tjejerna och de vände sig snabbt om och sprang iväg.
- Vad är det som händer? frågade jag.
- De ville bara gratta dig, svarade hon snabbt och nervöst.
Vi cyklade vidare mot skolan.
7
När vi var vid svängen exakt vid skolan, hoppade jag av cykeln, trots det skadade benet, och började springa tillbaka hem. Alice cyklade snabbt efter mig för att stoppa mig och som vanligt lyckades hon. Hon kollade på mig med en mördarblick.
- Vad i hela friden gör du? frågade hon.
- Jag vill verkligen inte stjäla något! skrek jag.
- Ok, du behöver inte göra det, men jag behöver dig för att stå vakt! sa hon snällt.
- Men om vi åker fast? Min pappa kommer döda mig, jag vill inte att han ska bli ledsen. Jag har redan ingen mor! sa jag.
- Jag förstår, om någon får veta eller kommer på oss, lovar jag att jag inte säger att du var med! Jag lovar att säga att det bara var jag! sa hon.
- Jag vet inte! sa jag tveksamt.
- Snälla, kommer du lämna din bästa vän i ett sådant sammanhang? Minns du allt vi gjorde tillsammans på stranden? Jag lämnade inte dig även fast jag dog nästan av skräck! sa hon lugnande.
- Du har rätt. sa jag tyst.
Hon har alltid gjort så mycket för mig. Detta var tydligen väldigt viktigt för henne. Jag kunde inte lämna henne här!
- Ok, jag följer med dig! sa jag glatt.
- Tack, du är bäst! skrek hon.
Vi fortsatte mot skolan.
8
När vi kom fram till skolan, sa Alice att hon skulle ställa cykeln någonstans där den inte syntes. Jag väntade i över en kvart. Jag kollade på klockan, den var kvart i åtta. Vi hade bestämt att vi skulle vara klara åtta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började gå runt skolan och försökte hitta henne. Jag hade gått runt i över tio minuter. Vad skulle jag ta mig till? Jag stod och ropade i några minuter. Sen tänkte jag att hon kanske gick in för att stjäla pengarna. Jag gick sakta in genom det öppna fönstret, som vi öppnade innan vi gick ifrån skolan. Alice hade sagt att pengarna skulle finnas i matsalen. Jag försökte hitta dit men det var så mörkt så jag såg ingenting.
9.
Jag svettades för att jag var förskräckligt mörkrädd. Det luktade chips blandat med tårta. Skolan hade aldrig luktat så. Jag rotade i min väska för att hitta en ficklampa, men jag hade ingen. Jag hade gått runt skolan 5 gånger nu och fortfarande inte hittat matsalen. Jag försökte tända ljuset, men det gick inte av någon konstig anledning.
10.
Äntligen kom jag fram till matsalens dörr. Jag öppnade försiktigt. Det var kolsvart där inne. Helt plötsligt hör jag Alice säga “ jag har pengarna kom!” Jag sprang bort mot henne. Hon jag gav mig en stor låda. Den hade en rosett på sig. Helt plötsligt tändes ljuset och alla från min klass hoppade fram och skrek “Grattis på födelsedagen Violetta!” Jag visste inte vad jag skulle göra.
- Vi skulle aldrig stjäla något eller hur? frågade jag Alice .
- Nej, jag hade fixat en födelsedagsfest åt dig, och stölden var bara en anledning för att komma till skolan. svarade hon glatt.
- Tack du är den bästa som finns! skrek jag.
Jag började gråta av glädje för att hon hade ordnad en fest åt mig och att jag inte behövde stjäla något. Uppdraget var bara en ursäkt för att både testa om jag kunde offra mig för min bästa vän och för att få mig till min fest!
Alla i klassen dansade och sjöng hela natten! Och min största dröm gick i uppfyllelse, jag fick en dans med mitt livs kärlek Måns.
Det var hela berättelsen om mitt galna liv, vem vet vad som kommer härnäst? Det bästa var att min far inte fick veta om någonting. Det var den bästa natten i mitt liv.
”Tack för ditt stöd mamma, även fast jag inte kunde se dig, fanns du alltid med mig i mitt hjärta och i denna dagbok.”
