Neverland...
Odjuret kom allt närmare. Hon hukade sig fram över mopedstyret, kände fartvinden slita i håret. Gashandtaget var vridet i botten. Skogsvägen slingrade sig vidare, grusig och smal. Motorn tjöt mellan hennes ben som ett jagat djur. Hon väjde för några gropar, kände framhjulet slira till. Vrängde kroppen, lät foten släpa i marken. Återfick balansen i sista stund.. Men hon kände odjurets tassar fastna på backhjulet, för att skaka av sig det började hon svänga hastigt på den smala grusiga vägen, från sida till sida ända tills hon kom till en skarp sväng, hennes tanke var att svänga in med hög hastighet för då skulle odjuret inte kunna hålla sig kvar. Hon hade kommit till vägen där hon för första gången blev jagad av orcher, hon kände igen den genom det gröna gräset med massa små lila, blå och vita blommor och solen som lyste, det var ett perfekt ställe, så lugnt och fridfullt, men tyvärr var det inte så längre, hon stannade motorcykeln för att kasta av sig orchen men då kastade sig odjuret över henne detta hade hon inte väntat sig, ochern var starkare och listigare än vad hon hade trott, odjuret lade sina tassar på hennes kropp och började riva upp hennes den..
Verkliga världen..
Marta vaknade och gick ut ur sin dubbel säng för att sträcka ut hela kroppen, när hon öppnat ögonen ordentligt kollade hon förvånat runt om i rummet, det var så städat så rent så att hon kunde se sin spegelbild i golvet. Hennes sminkbord stod som alltid på höger sida av sängen, hennes dockor vilade sig på den vackra vita hyllan precis ovanför dockhuset som hon alltid lekte med efter skolan. Men något stämde inte, Marta vände sig om ännu en gång och hoppade till av rädsla när hon såg en människa i dörröppningen.
- Har något hänt, ms Marta? frågade en snäll och len kvinnlig röst med en rysk brytning.
Denna brytningen kände Marta igen, så hon kollade långsamt upp från händerna där hon gömt sitt ansikte för skydd, det var hushållerskan Lodmila. Marta hoppade upp i hushållerskans famn, hon luktade tvättmedel blandat med frukt doft. Marta sniffade ännu en gång och kände hur magen började kurra, Lodmila verkade höra Martas hunger för hon sprang snabbt ner och hämtade lite frukost åt henne.
När Marta ätit upp hennes underbara måltid, som bestod av 3 rätter, först en fruktsallad, med äpple, banan , kiwi och massa olika exotiska frukter som man sällan kan köpa i det regniga England. Sedan kom Martas favorit äggröra med genom stekt korv och en macka med blodröda tomater, som var så söta som godis. Och Lodmilas ultimata frukost efterrätt. Jordgubbsmos med innehåll av små delar av jordgubbar, som Marta alltid sparade till sist för att känna sommarkänslan i munnen, gick Marta långsamt fram till garderoben, med en glimt av spänning i magen öppnade hon den och såg häpnadsväckande klänningar hängandes överallt. Hon gled handen igenom alla och kände det silkeslena tyget flyta igenom hennes fingrar. Efter en kvarts betänketid och provning av alla hennes kläder valde hon den mjukaste av de alla klänningarna. Den var lila med en turkos spets, Marta hittade passande ballerinaskor och var redo för att ta sig vidare till skolan. Men först ville hon se sig i spegeln. Hon gick fram till den guld omringande spegelväggen och kollade först på hennes klädsel, sakta men säkert föll hennes blicken på hennes ansikte skräcken som föll över henne var obeskrivlig, hon kollade ännu en gång. Hon hade åter igen långt brunt lockigt hår med små gyllenbruna nyanser, om solen faller i rätt vinkel på håret, hon hade sina stora och mörkbruna ögonbryn som var höjdpunkten av hennes ansikte. Marta gled med fingret över ögonen, ingen maskara tänkte hon. Hennes ögon var skinande bruna som den djupaste och mörkaste chokladen. De små smilegroparna kom fram varje gång Marta rörde på munnen för att säga något, hon var så vacker hon var så ung igen. Men vad hade hänt hon minns ingenting av hennes senaste natt. Allt är bara svart i huvudet, hon försöker och försöker få fram några minnen men inget händer. Hur kan det komma sig att hon hamnat här i sitt gamla hus i Oxford, som ligger lite utanför London alltså Englands huvudstad. Hon var i sitt gamla rum som låg i Oxfords största och rikaste hus. Martas far var nämligen stadsminister och kunde då köpa allt han bara velat. Deras familj var den mest respekterade familjen i Oxford och London.
Helt plötsligt bröt någon tystnaden i Martas rum. Det var hennes syster Alice, hon var den mest vackra kvinnan Marta sätt. Alice var bara 3 år äldre än henne men ändå var hon så olik från Marta. Alice hade page i den mest guldblonda färgen som fans, det var så lent och sken inte bara när solen kom utan alltid när man kollade mot henne. Hennes ögon var havs blåa med en liten brytning av grönt i det. Alice hade stora och vinröda läppar och den lenaste huden. Hon kommer aldrig behöva smink tänkte Marta för sig själv när hon iakttog Alice ansikte. Fastän Marta älskade och beundrade sin syster så mycket, kände hon ett knip i magen. Det var inget glädje knip det var ett hat knip. Hatet började växa inombords och Marta ville stoppa det innan det gick för långt men tyvärr hatet blev starkare än henne. Denna känslan kom ifrån tanken på att Alice var den ”bättre” syster av de. Alla hennes betyg var bättre, hon var snyggare, hon hade fler vänner, och det hemskaste av allt hon fanns för sina föräldrar. Martas föräldrar brukade alltid klaga på Marta de ville alltid att hon skulle bli som Alice. Marta blev aldrig betraktad lika väl som sin syster.. ALDRIG!
Innan Marta hann märka vad som hänt, var systrarna redan vid skolporten som låg exakt på gränsen mellan Oxford och London. De gick båda in snabbt när de hörde klockan ringa från klocktornet på toppen av skolans byggnad. De var då Marta också märkte att solen sken, detta händer bara två gånger om året tänkte hon och blev genast mycket gladare inombords. Det var nämligen bara regn som förekom i Englad och när solen kom var det ett klart tecken för att detta skulle bli en bra dag.
Skoldagen flög snabbt förbi, alla lektioner var lika tråkiga som de brukade och Marta lyssnade som vanligt inte på lärarna. Varför behövdes det? tänkte hon, hon kommer ändå dö för eller senare varför slösa tid på sånt som inte gav henne lycka. Därför sprang hon ut ur skolans byggnad så fort hon hörde avslutnings klockan och la sig ner på den varma asfalten, på skolans skolgård och somnade..
Neverland..
Odjuret slog hastigt på Martas ansikte för att väcka flickan, hans mästare hade sagt att han skulle få dit henne levande, Marta vred lite på sig och stönade till. Odjuret kände skräcken flöda förbi honom och slog till henne ännu en gång, och gav henne ett stort och blodigt hack i ansiktet. Han ångrade snabbt vad han gjort och så han rev av en bit av sin tröja och gick till den lilla vattenpölen som låg några meter ifrån henne och blötte ner tygbiten. Han skyndade gensat tillbaka för att Marta inte skulle kunna springa ifrån, hon var nämligen känd för sin listighet. Han stök försiktigt tygbiten över Martas sår och renade det, han lät tygbiten ligga på hennes ansikte för att hindra blödningen.
Verkliga välden...
Efter att Marta hade legat och sovit i en timme hade hon fått några bilder i huvudet av vad som hänt henne tidigare, innan hon kommit hit. Ett namn kom upp i hennes huvud Kolgeat. Hon öppnade hastigt ögonen och for upp från platsen hon legat på. Hon sprang runt hörnet och kom till en liten och övergiven väg. Där fanns många stängda butiker och inga människor hade någonsin vågat gå på den gatan förr, den kallades för den ”döende vägen”, Marta visste inte varför hon sprang dit men hennes hjärta och ben samarbetade och förde henne rakt fram, det fanns inget hon kunde göra mer än att låta dem styra henne. Hon sprang förbi den stängda kafeterian som nu varit stängd i nästan 5 år, men har fortfarande några bakelser i fönstret. På slutändan av vägen där det var som mörkast såg hon ett litet grönt hus med rosa tak. På dörren stod det med stora bokstäver Kolgeat. När Marta såg de stora och lysande bokstäverna kände hon hur hjärtat började slå fortare. Men fast än hennes känslor fortsatte hon framåt med snabba steg. När hon nu stod rakt framför den ruttna bruna dörren väntade hon ett tag för att tänka varför hon kommit hit. Hur kommer det sig att en 8 årig flicka som alltid varit för feg för att gå utanför sitt område helt plötsligt ville bege sig in i detta? Men efter några minuters betänketid kom hon inte fram till något så slutade tänka och knacka på dörren. Först knackade hon väldigt försiktigt, men inget hände, så hon prövade ännu en gång lite hårdare, inget hände. Det var nog ingen som bodde kvar här längre, tänkte hon. Så hon vände sig om och började gå ifrån huset, plötsligt kände hon att någon grep tag i hennes arm, hon visste inte varför men hon skrek inte till hon lät människan föra in henne i huset utan att göra något motstånd.
- Marta, är det du? Är det verkligen du? frågade en tunn lång man med förstora glasögon.
- Ja? svarade Marta förvånat.
- Vad gör du tillbaka, lilla gumman? svarade han med undrande röst.
- Jag vet inte, vart var jag innan, vad gör jag här, hur känner Ni mig? Marta svarade snabbt utan att andas mellan ett ända ord.
- Ta det lugnt söta du.. jag ska berätta allt, sa han med lugnande röst.
- För exakt tio år sedan kom du till mig utan att ha någon aning om vad som händer, du sa att du sett mitt namn i dina tankar. Jag var väldigt ensam då och tänkte att du kan stanna så kan vi bli vänner, så du började komma till mig regelbundet varje dag efter skolan för att dricka lite te, jag berättade alltid historier för dig och du blev väldigt fascinerad av de. Tills jag berättade om Neverland... Du bad mig alltid om att berätta mer för dig, så en dag visade jag dig en port som ledde till det ställe man helst skulle vilja ta sig till. Du gick in i den en gång och försvann för alltid, jag visste inte vart du var eller om du skulle hitta tillbaka. Men några dagar innan det, så gav jag dig en skydds amulett med en liten del av porten som skulle hjälpa dig att klara av att komma tillbaka hem igen.
- En amulett? Menar du denna?
Marta sträcker ner handen för att ta upp sin amulett, men hon hittar inget.
-Vart är den? Jag har alltid ett guldigt halspand runt halsen, den har bokstäverna NL på sig, varför är det inte här? mumlar hon tyst.
- Ja det är exakt en sån amulett jag pratar om! Lyssna nu på mig, alla orcher vill hitta dig på grund av den. Du har varit deras mål sen deras mästare velat ta över världen och behövt en del av porten för att klara av att avsluta sin plan.
- Orcher? frågad Marta
- Ja det är varelser som kan förvandla sig till det hemskaste som du någonsin drömt om, de kan hitta dig genom lukten av din rädsla. Därför skrämmer en av de upp sitt byte och sedan attackerar de allihopa från alla olika håll. Hittills har det varit omöjligt att undvika de.
Marta börjar helt plötsligt blöda på ansiktet, det rinner försiktigt över hennes kind och droppar ner på hennes vackra lila klänning.
- Marta du måste tillbaka! Skriker Professorn.
- Varför, vad händer med mig?
- Du är i fara orcherna har hittat dig, och det är bara du som vet var du befinner dig och hur du kan rädda amuletten från att komma i fel händer!
- Hur kommer jag dit, hur hittar jag, vad ska jag göra? Skriker hon förskräckt tillbaka.
- Lyssna på mig, slappna av, stäng ögonen och försök hitta dig själv så sköter jag förflyttningen. Lova mig att du är försiktig.
Marta stängde ögonen och försökte hitta sig själv. Hon kände hur någon lyfter henne och sätter henne på en mjuk stol med handtag runt om. När hon blivit in puttad i portalen, som låg på baksidan av professorns hus, knep hon igen munnen stängde till ögonen hårdare och slutade andas. Helt plötsligt såg hon en äng, den vackra ängen som hon minns sen innan. Men på ängen ser hon också en orch som står över en kropp, Marta koncentrerade sig ännu hårdare och då såg hon det. Hon såg sig själv ligga helt medvetslös. När Marta försökte sträcka sig fram för att putta bort orchen kände hon ett fall. Då öppnade hon ögonen och såg sig omkring. Hon var i skogen som låg exakt mitt emot ängen. Sakta men säkert begav hon sig framåt för att hitta sig själv. Hon kikade ut mellan två träd och fick syn på tre orcher, hon böjde sig ner och försökte ta sig framåt. När hon kommit så långt fram så att hon stod en meter ifrån sig själv och orchen bestämde hon sig för att göra ett hastigt slag mot den. Men odjuret var för starkt, orchen puttade bort henne innanhon änns han göra slaget. Sedan kastade han sig över Marta, tack vare att hon var så lite slank hon igenom orchens fötter och kom ut ur hans grepp, hon sprang snabbt fram till sig själv och grep tag om amuletten. Detta märkte orchen och försökte vinna tillbaka den med ett slag, Marta föll och låg nu precis bredvid sig själv, men hon märkte en konstig sak, hon såg inte såg likadant ut längre. Hon hade mycket kortare hår och såg minst ut att vara 18 år. Då kom hon ihåg att professorn berättat något om att tiden går mycket snabbare i Neverland, en minut i vanliga världen är ett år i Neverland.
Orchen grep tag i hennes arm och försökte få henne att ligga still, när orchen sträckte fram sin tredje arm för att ta tag i medaljongen, föll han helt plötsligt och förvandlades till en människa. Där låg odjuret som en helt vanlig och mänsklig varelse, men vänta den äldre Marta var inte kvar. Hon fick panik och reste sig snabbt upp, då såg hon sig själv sjunka in mellan träden. Marta sprang snabbt efter sig själv och stoppade Marta.
- Vart ska du? frågade hon.
- Rädda dig! Lyssna på mig, jag vet vem du är, jag vet att du vill rädda mig men jag känner deras mästare och jag vet vad han vill. Ta den här amuletten och åk hem till professorn säg åt honom att håller ett öga på mig. Säg till honom vart jag finns och be honom ta upp hans spå kula. I den hittar han mig. Jag kommer snart tillbaka, men jag måste bara avsluta detta. Du vet väl hur man flyger tillbaka?
- Ja, jag tänker på det stället jag..
Innan den lilla Marta hann säga klart sin mening försvann 18 åriga Marta iväg..
Lilla Marta tog snabbt tag i medaljongen och tänkte professorns hus. Hon kände att hon svävade men vågade inte öppna ögonen. När hon ännu en gång kände ett fall reste hon sig snabbt upp och utan att hejda sig sa hon till professorn precis de årder som hon fått av den äldre Martan. Han gjorde snabbt det hon sagt till honom och började genast prata med Marta som var i Neverland. Hon skrek till de,
- Förstör porten förstör medaljongen och allt som har med denna världen att göra. Det är bara du professorn som håller den vid liv, döda världen, skrek hon snabbt.
- Det kan jag inte göra du är ju i den! Skrek han tillbaka.
- Nej jag finns inte, jag är en imitation av Marta, den riktiga Marta är med dig nu! Hon är sann. Rädda henne nu innan orcherna hittar porten!
Professorn kollade på Marta en gång innan han gjorde ett försök att slå sönder kulan, men den lilla Marta stoppade honom i samma sekund, men det var försent, orcherna hade redat hittat porten! Professorn gömde snabbt Marta i garderoben och började säga några magiska ord som hon inte förstod. När professorn tog ut Marta ur garderoben var orcherna förvandlade till stenstatyer och porten var borta. Han sa sakta och tyst..
- Du får inte säga detta till någon.
- Nej jag lovar, men vad gjorde du med orcherna och porten? frågade hon skrämt.
- Jag förvandlade de till sten innan de skulle hitta dig, sedan slog jag sönder kulan och porten slukades in i de förstörda bitarna.
- Så Marta är död?
- Nej det är jag inte lillen, hördes en röst säga.
- Marta! skrek lilla Marta glatt.
- Jag hann komma efter orcherna och stängdes inte in i Neverlad.
- Så nu finns inte världen längre? frågade lilla Marta sorgset.
- Nej tyvärr, du måste leva ditt vanliga liv nu, men du är mer än välkommen på te till mig och professor, sa Stora Marta glatt.
- Ja lilla gumman, men nu måste du nog tillbaka till skolan, jag tror din syster letar efter dig. Men kom ihåg ingen får veta! sa professorn.
- Jag lovar. Hejdå tack för allt!
Marta sprang snabbt tillbaka till sin syster och kramade henne hårt. Sedan åkte de hem tillsammans och Marta fick leva sitt gamla men lite mer spänning i det. Vare torsdag gick Marta tillbaka till professorn för att lära sig lite magi och höra fler historier om Neverland som inte längre fanns..
Trodde de!
