Jag var 8 år och skulle vara med i min första show. Mina föräldrar väckte mig kl 10. Jag hade redan då glömt bort vilka danser jag skulle dansa, eftersom jag var jätte nervös. Min mamma hade redan fixat frukost och jag gick direkt ner för att äta.
Efter frukosten tog jag på mig mjuka och sköna kläder, och satt upp mitt hår. Sedan skyndade jag mig in i bilen för att komma lite tidigare till showen.
När vi äntligen kom fram till köpcenteret -där jag skulle dansa- sprang jag in i omklädningsrummet för att hitta mina show kläder och sminka mig. Mina kompisar hade inte kommit än, men jag började byta om ändå. Efter att jag bytt om till showkläderna började jag sminka mig, och då kom också mina kompisar. Det bytte genast om och ställde sig bredvid mig för att också börja sminka sig.
Vi var alla jätte nervösa, vi darrade och hade helt kalla kroppar. Så vi bestämde oss för att börja värma upp för vi ville inte skada oss på scenen. När vi var klara med det så började vi träna på dansen, det var lättande att vi egentligen kom ihåg den men vi kunde bara inte tänka på det eftersom vi var så nervösa.
Jag gick fram till scenen för att kolla hur mycket människor det hade kommit, det var så många att jag inte kunde andas. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag sprang tillbaka för att berätta för mina kompisar.
Sedan hörde vi ned räkningen från scenen, 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0!
Vi kunde inte stå upp när vi hörde 0. Men vad kunde vi göra nu? Vi gav varandra en lyckospark och gick upp på scenen.
Jag hörde hur alla applåderade när vi gick upp, det var en underbar känsla men ändå så hemskt att stå på scenen framför alla människorna.
Musiken började spela och vi började lugnt att dansa.
Dansen var nästan slut och jag slappnade av, och då hände det. Vi skull snurra runt på hela scenen med stängda ögon, och allt gick bra tills jag kom till den sista snurren. Jag snurrade till kanten av scenen och då kunde jag inte hålla balansen så jag ramlade av. Jag landade rakt mitt emellan alla människor, musiken stoppades och alla stod över mig och skrattade, det var så pinsamt att jag aldrig kommer att glömma det. Jag kunde inte andas och alla tankar och känslor snurrade runt i mitt huvud, så jag började bara gråta och sprang där ifrån.
Musiken började spela igen och jag såg mina kompisar dansa, men det var ingen i publiken som kollade, alla kollade fortfarande på mig och skrattade. Jag kunde inte stå ut så jag sprang till första bussen och åkte hem.
Mina kompisar ringde mig många gånger för att fråga hur jag mådde.
Jag började komma över det efter några vekor men jag mins denna situationen varje gång jag går upp på scenen, men nu skrattar jag åt det själv så jag blir på ett bra humör varje gång jag ska upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar