Textyper

Nyhetsartikel: 
a) Vad tycker du om metoden att spärra sidor på internet?
- Jag tror inte att det hjälper att spärra en sida under skoltid. Eleverna har fortfarande mobiler genom vilka de kan komma in på exakt samma sida och fortsätta med närmobbningen. Därfö tycker jag att visst man kan göra det med jag tror inte det gör så mycket skillnad. 

b) Vilka tecken på att det här är en tidningsartikel finner du?
c) Tänk er att du har ett 8-årigt syskon. Formulera de fem viktigaste reglerna för ditt syskon när det gäller internet och vad hen ska tänka på.
• Lita inte på någon som du träffar på internet
a) Hur tycker du att man ska arbeta för att stoppa nätmobbning?
b) Vilka tecken på att det här är ett reportage finner du?

- Man ser att det är en tidningsartikel genom att den inehåller dessa punkter:
• Huvudrubrik 
• En kort ingress
• Underrubriker 
• Brödtext
• En enstaka bild

• Lägg inte ut utmanande bilder 
• Skriv inte personliga saker 
• Träffa inte någon du lärt känna på internet själv
• Intrnet mobba ingen 


Reportage: 
- Jag tycker att man borde göra som vi här på skolan genom att prata omdet och informera om alla konsekvenser det har. Vi såg en film på SO'n där man tydligt såg att det måste bli en dramatisk konsekvens för att någon änns ska börja bry sig om att de gjort fel. Detta tycker jag är hemskt för man ska behandla männiksor på det viset som man själv vill bli behandlad. 

Man seer att det är ett reportage eftersom det innehåller dessa punkter: 
• Det är beskrivet på det sättet att man känner sig som att man är med i situationen 
• Den hade en intervju 
• Den hade hvudrubrik, ingress, brödtext och en bild

c) Sammanfatta reportaget och dess viktigaste budskap i 10 meningar.
- Många unga barn blir utsatta för mobbning. Vissa barn är även ute på sajter som har betydligt högre åldersgräns än vad de är. De som oftast blir påverkade av mobbningen via nätet är de som redan sen innan haft en negativ syn på sin identitet. Mobbningen som håller på via internett har oftast en stark koppling till det som händer på rasterna. Frisén tycker att tekniken i säg kan vara ett bidragande problem till mobbningen och tycker därför att en lösning hade varit att hålla barnen borta från den. 

Pälsen

Hej Gustav! 

Med det här brevet vill jag förklara för dig varför jag gjort de val jag gjort.  

Vi tar det från början.. 

Min första tonårskärlek var Richardt. Han har det vackra blonda håret och dem havsblå ögonen. Jag var så kär i honom, jag hade varit det sen första dagen jag såg honom. Även om jag visade min kärlek för honom gång på gång ville han inte acceptera den. Han vågade aldrig fria. Det krossade mitt hjärta total, men då kom du in i bilden. En tunn och smal kille med rufsigt brunt hår som dessutom var fattig. Men du hade en liten glimt i ögat som gjorde att jag ville lära känna dig. Du föll för mig direkt, jag såg det på dig. Det ända jag behövde göra var att ge dig ett leende. Du hjälpte mig upp på fötter efter Richardt och jag trodde att även om du var fattig att du skulle kunna ge mig kärlek och rikedom. Jag trodde att du skulle hitta ett bra jobb och att jag skulle kunna leva det liv jag velat även med dig. Men jag hade fel. Med åren blev du bara mer mager och ditt leende förvandlades till ett stelt ansikte. Glimten  du hade i ögonen förut har jag aldrig sätt mer. Du har inget bra jobb och vi lever i fattigdom. Vår lilla kärlek som vi hade dog ut. Jag varute och gick på stan fler gånger när jag insåg att jag förlorat allt jag hoppades på. En dag när jag var ute och promenerade träffade jag Richardt. Han visste hur han skulle hålla om mig för att få mig att må bra. Han hade välvalda ord som fick mig att rysa. Jag gick snabbt tillbaka i tiden och jag kände mig som förr, jag kände mig kär.  Hans andedräkt lade sig på min nacke som en varm sjal. Jag kunde inte säga nej till honom. Han visade mig den kärlek som du aldrig kunnat ge mig. Han bad om ursäkt att han aldrig friade ´, han fick mig varm på en så kall vinter natt. 

Detta har gått på i några månader och jag blir bara mer och mer kär i honom för varje dag. Därför skriver jag detta brev, som ett förväll. Ta väl hand om barnen och jobba på din inre glimt i ögonen det är något alla runt omkring dig saknar, även du.. 

De tio viktigaste (enligt mig) sakerna om Patrick Modiano.

1. Han har fått Nobelpriset 2014 i litteratur.
2. Patrick Modiano är den 15 franska mannen som fått Nobels litteraturpris. 
3. Modiano var 23 år gammal när hans debutroman ”La palace de l’étoile” uppmärksammades. 
4. Patrick Modiano föddes på fredsåret 1945. 
5. Hans föräldrar har en judisk-italienskt ursprung. 
6. Han författarskap är präglat på hans egna hemska erfarenheter som: döda bröder och en frånvarande fader. 
7. Modiano han skrivit et fyrtiotal romaner, många böcker och några manus till välkända regissörer. 
8. Patrick Modiano har fått Prix Goncourt priset år 1978. 
9. Tolv av Modianos böcker har översatts till svenska. 
10. Många säger att Madiano har ett mycket vackert och starkt språk. 

Nya effektiva Superplanet.

Vi i ”spänningssökarnas grupp” tycker att flygning borde bli mer miljövänligt. Man borde utnyttja våra förnybara energikällor för att göra flygplanen effektivare och miljövänligare. 

Därför har vi uppfunnit Superplanet. 

Spänningssökarnas grupper fick som uppgift att komma på hur man kan använda olika energikällor på ett mer miljövänligt sätt i vår vardag. 

Flygplanen är ett av de mest miljöfarliga transportmedlen, men också ett av de mest använda. Resandet med flyg ökar kontinuerligt. Därför är vår grundidé att begränsa flygplanens utsläpp. 

Eftersom att vi uppe i luften har minst två av de förnybara energityperna i form av solenergi (på dagen) och vindenergi (som uppstår på grund av skärning genom luften) har vi kunnat uppfinna en förbättrad variant av flygplan. Projektet presenterades för våra kollegor.

Flygplanet, som vi döpte till ”Superplanet”, kommer att ha solceller placerade på ovansidan av både planet och dess vingar. Dessutom monteras två turbiner på bakvingen av flygplanet. Energin kommer att tas upp från solens strålar och vinden som uppstår under tiden man flyger. Belysningen i kabinen kommer mestadels att drivas av solenergin medan luftkonditioneringen kommer att utnyttja vindenergin. Superplanet kommer även att kunna lagra energi genom batteriladdning, så att man kan använda den vid ett senare tillfälle t.ex. på natten.

Vi anser att Superplanet kommer att vara mer miljövänligt och bränsleeffektivt. Vårt underlag bygger på att: 

• Både sol och vind är förnybara energikällor vilket betyder att vi aldrig kommer kunna ta slut på den, till skillnad från olja och bränsle. Solenergi och vindenergi är lättillgängliga så länge planet rör sig och befinner sig ovanför molnen. 

• Användningen av förnybar energi leder till lägre förbrukning av bränsle samt minskade utsläpp. Detta bidrar till en mer miljövänlig flygresa. 

• Minskad bränsleförbrukning leder även till kostnadsbesparingar. 

Tidningen Impuls (Fauvelle, 2014) påpekar att sol och vind är intermittenta energikällor. Det betyder att man inte alltid har tillgång till dem och vet aldrig om man kommer kunna få tillräckligt med energi. 

I vårt projekt är sol och vind säkra energikällor. När Superplanet färdas över molnen (90 % av flygresan) kommer solstrålarna lätt fram till solcellerna som är monterade på planets ovansida. Som nämnts tidigare producerar turbinerna energi så länge planet flyger och skär genom luften. 

Under presentationen framkom en oro för att det blir väldigt kallt i luften när man flyger högt och det finns en stor risk att solcellerna kan täckas med is. Istäckning kan leda till att solcellerna inte kommer att kunna ta in lika mycket energi som planerat.  

Vi anser inte att kylan kommer att bli ett problem. Man kan använda samma speciella medel på solcellerna som man redan använder på planet för att förhindra isbildning. Medlet minskar inte effekten av solcellernas eller turbinernas arbete.

Enligt en undersökning som jag genomfört i skolan visade det sig att över 60 % av deltagarna tar flyg istället för bil eller tåg, när de ska resa längre. Även enligt Transportstyrelsens prognos över passagerarantal och flygrörelser (Helen Axelsson, September 2014) kommer antalet avresande passagerare från svenska flygplatser att öka med 3 % per år.  Eftersom efterfrågan på flygresor växer så blir det också mer flygplan som måste flyga. Utsläppen ökar vilket påverkar vår miljö negativt. Om man istället för vanliga plan flög med Superplanet skulle miljöpåverkan bli mindre.

Superplanet är en effektiv produkt tack vare utnyttjandet av förnybar energi. Den bidrar till miljöförbättring, minskar bränsleanvändning och leder till kostnadsbesparingar. Tycker du att vi borde kämpa för miljön, välj då Superplanet. Vi har hittat en superlösning med Superplanet!

Litteraturförteckning

Fauvelle, L. (2014). Sol, vind och vatten. Impuls nr.4.

Helen Axelsson. (2014). Prognos 2014–2020, Trafikprognos luftfart. TRANSPORTSTYRELSEN. Hämtat från http://www.transportstyrelsen.se/Global/Nyhetsarkiv/Luftfart/Prognos-flygresor-2014-2020-host.pdf

Källresonemang 

Jag har valt att lita på ”Sol, vind och vatten”-källan (ref. 1) för att jag hittade tidningen på skolbiblioteket. När man väljer en tidning därifrån kan man vara säker på att den är beställd just för att vara till hjälp för vårt lärande och de uppgifter vi får. Eftersom jag skriver om just sol och vind så tilltalade artikelns rubrik mig. Artikeln var skriven år 2014, tyvärr fanns inget mer konkret datum. Detta var dock inget problem för mig, eftersom artikeln handlade om förnybara energikällor och informationen om dessa ändras inte lika ofta som t ex. åsikter. Syftet med denna källa är att övertyga samhället om hur effektiva de förnybara energikällorna kan vara och därmed bidra till att människorna väljer miljövänligare energiförbrukning. 

Den andra källan jag använde mig av var ”Trafikprognos luftfart” (ref. 2). Denna källa hittade jag när jag letade efter statistik på hur flygresorna har ökat under åren. Rapportens rubrik stämde överens med vad jag sökte efter. Transportstyrelsen är en myndighet som informerar om infrastrukturen i Sverige. Därför valde jag att lita på denna källa. Syftet med källan är att informera samhället om projekt och åtgärder som genomförs inom infrastrukturen. Detta medför att människorna blir medvetna om säkerheten och miljövänligheten av olika transportsystem. 

Flygplan tvingas till nödlandning

Ett flygplan på väg från USA till Europa var tvunget att nödlanda på en främmande flygplats i Kanada för att rädda livet på en passagerare. Efter skräckfyllda timmar fick passagerarna ytterligare ett chockerande besked. 

                                                                                                   abdallahh                 

                                                                                                  (Flicker)

Den 14 juni 2014 var grundskoleläraren från Malmö Peter Buttler, 61 år, på väg hem från en klassresa i USA med sina elever. Deras flyg lämnade Seattles flygplats strax efter klockan 17 lokaltid för att 14 timmar senare landa i Köpenhamn. 

Efter dryga 8 timmars flygning började Peter känna sig snurrig och få svårt att andas. Han greppade tag i en av sina lärarkoleger, som började kalla till sig personal för hjälp. Mannen tappade snart medvetandet och arbetskamraten fick panik. 

Flygplanet med över 200 passagerare hade lämnat USAs territorium och flög över oceanen. Piloterna kontaktade  genast markcentralen för att hitta närmaste flygplats som kan ta emot dem och ge medicinsk hjälp. Markcentralen dirigerade dem till  Montréals flygplats Pierre Elliott Trudeau International Airport i Canada. En flygplats bolaget vanligtvis inte flyger till. Ytterligare en komplikation var att flygplatsen låg knappa två timmar bort, medan Peters tillstånd försämrandes för varje minut som gick. Under dessa timmar kämpade personalen med hjälp av några passagerare med att hålla Peter vid liv. När en halvtimme återstod blev läget kritiskt och alla ombord gjorde allt som stod i deras makt för att Peter skulle fortsätta andas tills planet var på marken.   

Så fort planet stannade på landningsbanan gick det kanadensiska läkarteamet ombord och tog omedelbart hand om patienten. Trotts desperata återupplivningsförsök gick inte Peters liv att rädda och han förklarades död 30 min efter landning. En stor sorg och nedstämdhet präglade stämningen ombord. 

Eftersom flygplanet lade till många kilometer på sin resa fanns det inte tillräckligt med bränsle kvar till den resterande vägen hem. På Montréals flygplats fanns inte det bränsle som flygbolaget normalt använder. På grund av de strikta säkerhetsreglerna i flygindustrin fick man inte tanka planet med ett annat bränsle. 

Medan piloterna försökte förhandla en rimlig lösning med flygplatsen fick passagerarna ytterligare en tung nyhet samma natt: resan kunde inte fortsätta förrän man lyckas hitta rätt bränsle. Detta kunde ta många timmar och alla var tvungna att stanna ombord eftersom man saknade inresetillstånd till Kanada. 

Efter 3 timmar lyckades man frakta rätt bränsletyp och tanka planet. Efter långa timmars väntan i Kanada kunde flygplanet äntligen lyfta igen på väg hem till Norden.

Flygpersonalen höll en kort men rörande ceremoni på Köpenhamns flygplats till minne av den omkomne Peter Buttler.

Under ceremonin lästes en egenskriven dikt upp av eleverna till sin tragiskt avlidne lärare. 

”Det finns alltid ett rum i vårt hjärta för dig 

Du deltog med oss i vår glädje och sorg , Tack kära Peter tack för allt! 

Minnet det lever det kan ej begravas

Nej, det ska leva i fågelns sång 

och lyftas med vindens gång 

Varje människas historia är lång 

utan några tvång 

tackar vi dig för alla ljusa minnen som du lämnat kvar”

                                                                                                                            Magdalena

                                                                                                                           Ptasinski   

             

                                

Tuck Everlasting sammanfattning

Den unga flickan Winnie Fosters är dotter till skogens mest förmögna familj och måste därför följa strikta regler. Hennes föräldrar vill skicka iväg henne till en internatskola för unga flickor, något som Winnie är väldigt rädd för. Hon drömmer om ett friare liv och därför rymmer hon hemifrån, djupt in i skogen. Där ser hon en pojke,  som heter Jessie. Han dricker ur en vattenkälla som hon aldrig vetat om fanns där.
Jessie och Winnie kommer snabbt i kontakt efter att hon fått veta Tuck familjens hemlighet, om källan som ger evigt liv. Winnie och Jessie blir genast förälskade i varandra och vill spendera resten av sitt liv ihopa. Men då krävs det från flickan att ta valet om, att antingen vända tillbaka till sitt vanliga liv och glömma det hon upplevt eller dricka ur källan och spendera en evighet ihop med Jessie, vad väljer hon? 

Klicka är för att se min trailer till sammanfattningen. 

Neverland

Neverland...

Odjuret kom allt närmare. Hon hukade sig fram över mopedstyret, kände fartvinden slita i håret. Gashandtaget var vridet i botten. Skogsvägen slingrade sig vidare, grusig och smal. Motorn tjöt mellan hennes ben som ett jagat djur. Hon väjde för några gropar, kände framhjulet slira till. Vrängde kroppen, lät foten släpa i marken. Återfick balansen i sista stund.. Men hon kände odjurets tassar fastna på backhjulet, för att skaka av sig det började hon svänga hastigt på den smala grusiga vägen, från sida till sida ända tills hon kom till en skarp sväng, hennes tanke var att svänga in med hög hastighet för då skulle odjuret inte kunna hålla sig kvar. Hon hade kommit till vägen där hon för första gången blev jagad av orcher, hon kände igen den genom det gröna gräset med massa små lila, blå och vita blommor och solen som lyste, det var ett perfekt ställe, så lugnt och fridfullt, men tyvärr var det inte så längre, hon stannade motorcykeln för att kasta av sig orchen men då kastade sig odjuret över henne detta hade hon inte väntat sig, ochern var starkare och listigare än vad hon hade trott, odjuret lade sina tassar på hennes kropp och började riva upp hennes den.. 

Verkliga världen.. 

Marta vaknade och gick ut ur sin dubbel säng för att sträcka ut hela kroppen, när hon öppnat ögonen ordentligt kollade hon förvånat runt om i rummet, det var så städat så rent så att hon kunde se sin spegelbild i golvet. Hennes sminkbord stod som alltid på höger sida av sängen, hennes dockor vilade sig på den vackra vita hyllan precis ovanför dockhuset som hon alltid lekte med efter skolan. Men något stämde inte, Marta vände sig om ännu en gång och hoppade till av rädsla när hon såg en människa i dörröppningen. 

- Har något hänt, ms Marta? frågade en snäll och len kvinnlig röst med en rysk brytning. 

Denna brytningen kände Marta igen, så hon kollade långsamt upp från händerna där hon gömt sitt ansikte för skydd, det var hushållerskan Lodmila. Marta hoppade upp i hushållerskans famn, hon luktade tvättmedel blandat med frukt doft. Marta sniffade ännu en gång och kände hur magen började kurra, Lodmila verkade höra Martas hunger för hon sprang snabbt ner och hämtade lite frukost åt henne. 

När Marta ätit upp hennes underbara måltid, som bestod av 3 rätter, först en fruktsallad, med äpple, banan , kiwi och massa olika exotiska frukter som man sällan kan köpa i det regniga England. Sedan kom Martas favorit äggröra med genom stekt korv och en macka med blodröda tomater, som var så söta som godis. Och Lodmilas ultimata frukost efterrätt. Jordgubbsmos med innehåll av små delar av jordgubbar, som Marta alltid sparade till sist för att känna sommarkänslan i munnen, gick Marta långsamt fram till garderoben, med en glimt av spänning i magen öppnade hon den och såg häpnadsväckande klänningar hängandes överallt. Hon gled handen igenom alla och kände det silkeslena tyget flyta igenom hennes fingrar. Efter en kvarts betänketid och provning av alla hennes kläder valde hon den mjukaste av de alla klänningarna. Den var lila med en turkos spets, Marta hittade passande ballerinaskor och var redo för att ta sig vidare till skolan. Men först ville hon se sig i spegeln. Hon gick fram till den guld omringande spegelväggen och kollade först på hennes klädsel, sakta men säkert föll hennes blicken på hennes ansikte skräcken som föll över henne var obeskrivlig, hon kollade ännu en gång. Hon hade åter igen långt brunt lockigt hår med små gyllenbruna nyanser, om solen faller i rätt vinkel på håret, hon hade sina stora och mörkbruna ögonbryn som var höjdpunkten av hennes ansikte. Marta gled med fingret över ögonen, ingen maskara tänkte hon. Hennes ögon var skinande bruna som den djupaste och mörkaste chokladen. De små smilegroparna kom fram varje gång Marta rörde på munnen för att säga något, hon var så vacker hon var så ung igen. Men vad hade hänt hon minns ingenting av hennes senaste natt. Allt är bara svart i huvudet, hon försöker och försöker få fram några minnen men inget händer.  Hur kan det komma sig att hon hamnat här i sitt gamla hus i Oxford, som ligger lite utanför London alltså Englands huvudstad. Hon var i sitt gamla rum som låg i Oxfords största och rikaste hus. Martas far var nämligen stadsminister och kunde då köpa allt han bara velat. Deras familj var den mest respekterade familjen i Oxford och London. 

Helt plötsligt bröt någon tystnaden i Martas rum. Det var hennes syster Alice, hon var den mest vackra kvinnan Marta sätt. Alice var bara 3 år äldre än henne men ändå var hon så olik från Marta. Alice hade page i den mest guldblonda färgen som fans, det var så lent och sken inte bara när solen kom utan alltid när man kollade mot henne. Hennes ögon var havs blåa med en liten brytning av grönt i det. Alice hade stora och vinröda läppar och den lenaste huden. Hon kommer aldrig behöva smink tänkte Marta för sig själv när hon iakttog Alice ansikte. Fastän Marta älskade och beundrade sin syster så mycket, kände hon ett knip i magen. Det var inget glädje knip det var ett hat knip. Hatet började växa inombords och Marta ville stoppa det innan det gick för långt men tyvärr hatet blev starkare än henne. Denna känslan kom ifrån tanken på att Alice var den  ”bättre” syster av de. Alla hennes betyg var bättre, hon var snyggare, hon hade fler vänner, och det hemskaste av allt hon fanns för sina föräldrar. Martas föräldrar brukade alltid klaga på Marta de ville alltid att hon skulle bli som Alice. Marta blev aldrig betraktad lika väl som sin syster.. ALDRIG!

Innan Marta hann märka vad som hänt, var systrarna redan vid skolporten som låg exakt på gränsen mellan Oxford och London. De gick båda in snabbt när de hörde klockan ringa från klocktornet på toppen av skolans byggnad. De var då Marta också märkte att solen sken, detta händer bara två gånger om året tänkte hon och blev genast mycket gladare inombords. Det var nämligen bara regn som förekom i Englad och när solen kom var det ett klart tecken för att detta skulle bli en bra dag. 

Skoldagen flög snabbt förbi, alla lektioner var lika tråkiga som de brukade och Marta lyssnade som vanligt inte på lärarna. Varför behövdes det? tänkte hon, hon kommer ändå dö för eller senare varför slösa tid på sånt som inte gav henne lycka. Därför sprang hon ut ur skolans byggnad så fort hon hörde avslutnings klockan och la sig ner på den varma asfalten, på skolans skolgård och somnade..

Neverland.. 

Odjuret slog hastigt på Martas ansikte för att väcka flickan, hans mästare hade sagt  att han skulle få dit henne levande, Marta vred lite på sig och stönade till. Odjuret kände skräcken flöda förbi honom och slog till henne ännu en gång, och gav henne ett stort och blodigt hack i ansiktet. Han ångrade snabbt vad han gjort och så han rev av en bit av sin tröja och gick till den lilla vattenpölen som låg några meter ifrån henne och blötte ner tygbiten. Han skyndade gensat tillbaka för att Marta inte skulle kunna springa ifrån, hon var nämligen känd för sin listighet. Han stök försiktigt tygbiten över Martas sår och renade det, han lät tygbiten ligga på hennes ansikte för att hindra blödningen. 

Verkliga välden... 

Efter att Marta hade legat och sovit i en timme hade hon fått några bilder i huvudet av vad som hänt henne tidigare, innan hon kommit hit. Ett namn kom upp i hennes huvud Kolgeat. Hon öppnade hastigt ögonen och for upp från platsen hon legat på. Hon sprang runt hörnet och kom till en liten och övergiven väg. Där fanns många stängda butiker och inga människor hade någonsin vågat gå på den gatan förr, den kallades för den ”döende vägen”, Marta visste inte varför hon sprang dit men hennes hjärta och ben samarbetade och förde henne rakt fram, det fanns inget hon kunde göra mer än att låta dem styra henne. Hon sprang förbi den stängda kafeterian som nu varit stängd i nästan 5 år, men har fortfarande några bakelser i fönstret. På slutändan av vägen där det var som mörkast såg hon ett litet grönt hus med rosa tak. På dörren stod det med stora bokstäver Kolgeat. När Marta såg de stora och lysande bokstäverna kände hon hur hjärtat började slå fortare. Men fast än hennes känslor fortsatte hon framåt med snabba steg. När hon nu stod rakt framför den ruttna bruna dörren väntade hon ett tag för att tänka varför hon kommit hit. Hur kommer det sig att en 8 årig flicka som alltid varit för feg för att gå utanför sitt område helt plötsligt ville bege sig in i detta? Men efter några minuters betänketid  kom hon inte fram till något så slutade tänka och knacka på dörren. Först knackade hon väldigt försiktigt, men inget hände, så hon prövade ännu en gång lite hårdare, inget hände. Det var nog ingen som bodde kvar här längre, tänkte hon. Så hon vände sig om och började gå ifrån huset, plötsligt kände hon att någon grep tag i hennes arm, hon visste inte varför men hon skrek inte till hon lät människan föra in henne i huset utan att göra något motstånd. 

- Marta, är det du? Är det verkligen du? frågade en tunn lång man med förstora glasögon.

- Ja? svarade Marta förvånat.

- Vad gör du tillbaka, lilla gumman? svarade han med undrande röst.

- Jag vet inte, vart var jag innan, vad gör jag här, hur känner Ni mig? Marta svarade snabbt utan att andas mellan ett ända ord.

- Ta det lugnt söta du.. jag ska berätta allt, sa han med lugnande röst.

- För exakt tio år sedan kom du till mig utan att ha någon aning om vad som händer, du sa att du sett mitt namn i dina tankar. Jag var väldigt ensam då och tänkte att du kan stanna så kan vi bli vänner, så du började komma till mig regelbundet varje dag efter skolan för att dricka lite te, jag berättade alltid historier för dig och du blev väldigt fascinerad av de. Tills jag berättade om Neverland... Du bad mig alltid om att berätta mer för dig, så en dag visade jag dig en port som ledde till det ställe man helst skulle vilja ta sig till.  Du gick in i den en gång och försvann för alltid, jag visste inte vart du var eller om du skulle hitta tillbaka. Men några dagar innan det, så gav jag dig en skydds amulett med en liten del av porten som skulle hjälpa dig att klara av att komma tillbaka hem igen. 

- En amulett? Menar du denna? 

Marta sträcker ner handen för att ta upp sin amulett, men hon hittar inget.

-Vart är den? Jag har alltid ett guldigt halspand runt halsen, den har bokstäverna NL på sig, varför är det inte här? mumlar hon tyst. 

- Ja det är exakt en sån amulett jag pratar om! Lyssna nu på mig, alla orcher vill hitta dig på grund av den. Du har varit deras mål sen deras mästare velat ta över världen och behövt en del av porten för att klara av att avsluta sin plan. 

- Orcher? frågad Marta 

- Ja det är varelser som kan förvandla sig till det hemskaste som du någonsin drömt om, de kan hitta dig genom lukten av din rädsla. Därför skrämmer en av de upp sitt byte och sedan attackerar de allihopa från alla olika håll. Hittills har det varit omöjligt att undvika de. 

Marta börjar helt plötsligt blöda på ansiktet, det rinner försiktigt över hennes kind och droppar ner på hennes vackra lila klänning.

- Marta du måste tillbaka! Skriker Professorn.  

- Varför, vad händer med mig? 

- Du är i fara orcherna har hittat dig, och det är bara du som vet var du befinner dig och hur du kan rädda amuletten från att komma i fel händer! 

- Hur kommer jag dit, hur hittar jag, vad ska jag göra? Skriker hon förskräckt tillbaka.

- Lyssna på mig, slappna av, stäng ögonen och försök hitta dig själv så sköter jag förflyttningen. Lova mig att du är försiktig. 

Marta stängde ögonen och försökte hitta sig själv. Hon kände hur någon lyfter henne och sätter henne på en mjuk stol med handtag runt om. När hon blivit in puttad i portalen, som låg på baksidan av professorns hus, knep hon igen munnen stängde till ögonen hårdare och slutade andas. Helt plötsligt såg hon en äng, den vackra ängen som hon minns sen innan. Men på ängen ser hon också en orch som står över en kropp, Marta koncentrerade sig ännu hårdare och då såg hon det. Hon såg sig själv ligga helt medvetslös. När Marta försökte sträcka sig fram för att putta bort orchen kände hon ett fall. Då öppnade hon ögonen och såg sig omkring. Hon var i skogen som låg exakt mitt emot ängen. Sakta men säkert begav hon sig framåt för att hitta sig själv. Hon kikade ut mellan två träd och fick syn på tre orcher, hon böjde sig ner och försökte ta sig framåt. När hon kommit så långt fram så att hon stod en meter ifrån sig själv och orchen bestämde hon sig för att göra ett hastigt slag mot den. Men odjuret var för starkt, orchen puttade bort henne innanhon änns han göra slaget. Sedan kastade han sig över Marta, tack vare att hon var så lite slank hon igenom orchens fötter och kom ut ur hans grepp, hon sprang snabbt fram till sig själv och grep tag om amuletten. Detta märkte orchen och försökte vinna tillbaka den med ett slag, Marta föll och låg nu precis bredvid sig själv, men hon märkte en konstig sak, hon såg inte såg likadant ut längre. Hon hade mycket kortare hår och såg minst ut att vara 18 år. Då kom hon ihåg att professorn berättat något om att tiden går mycket snabbare i Neverland, en minut i vanliga världen är ett år i Neverland.

Orchen grep tag i hennes arm och försökte få henne att ligga still, när orchen sträckte fram sin tredje arm för att ta tag i medaljongen, föll han helt plötsligt och förvandlades till en människa. Där låg odjuret som en helt vanlig och mänsklig varelse, men vänta den äldre Marta var inte kvar. Hon fick panik och reste sig snabbt upp, då såg hon sig själv sjunka in mellan träden. Marta sprang snabbt efter sig själv och stoppade Marta. 

- Vart ska du? frågade hon.

- Rädda dig! Lyssna på mig, jag vet vem du är, jag vet att du vill rädda mig men jag känner deras mästare och jag vet vad han vill. Ta den här amuletten och åk hem till professorn säg åt honom att håller ett öga på mig. Säg till honom vart jag finns och be honom ta upp hans spå kula. I den hittar han mig. Jag kommer snart tillbaka, men jag måste bara avsluta detta. Du vet väl hur man flyger tillbaka? 

- Ja, jag tänker på det stället jag.. 

Innan den lilla Marta hann säga klart sin mening försvann 18 åriga Marta iväg.. 

Lilla Marta tog snabbt tag i medaljongen och tänkte professorns hus.  Hon kände att hon svävade men vågade inte öppna ögonen. När hon ännu en gång kände ett fall reste hon sig snabbt upp och utan att hejda sig sa hon till professorn precis de årder som hon fått av den äldre Martan. Han gjorde snabbt det hon sagt till honom och började genast prata med Marta som var i Neverland. Hon skrek till de, 

- Förstör porten förstör medaljongen och allt som har med denna världen att göra. Det är bara du professorn som håller den vid liv, döda världen, skrek hon snabbt.  

- Det kan jag inte göra du är ju i den! Skrek han tillbaka.

- Nej jag finns inte, jag är en imitation av Marta, den riktiga Marta är med dig nu! Hon är sann. Rädda henne nu innan orcherna hittar porten!

Professorn kollade på Marta en gång innan han gjorde ett försök att slå sönder kulan, men den lilla Marta stoppade honom i samma sekund, men det var försent, orcherna hade redat hittat porten! Professorn gömde snabbt Marta i garderoben och började säga några magiska ord som hon inte förstod. När professorn tog ut Marta ur garderoben var orcherna förvandlade till stenstatyer och porten var borta. Han sa sakta och tyst.. 

- Du får inte säga detta till någon.

- Nej jag lovar, men vad gjorde du med orcherna och porten? frågade hon skrämt.

- Jag förvandlade de till sten innan de skulle hitta dig, sedan slog jag sönder kulan och porten slukades in i de förstörda bitarna. 

- Så Marta är död? 

- Nej det är jag inte lillen, hördes en röst säga.

- Marta! skrek lilla Marta glatt.

- Jag hann komma efter orcherna och stängdes inte in i Neverlad. 

- Så nu finns inte världen längre? frågade lilla Marta sorgset. 

- Nej tyvärr, du måste leva ditt vanliga liv nu, men du är mer än välkommen på te till mig och professor, sa Stora Marta glatt. 

- Ja lilla gumman, men nu måste du nog tillbaka till skolan, jag tror din syster letar efter dig. Men kom ihåg ingen får veta! sa professorn.

- Jag lovar. Hejdå tack för allt! 

Marta sprang snabbt tillbaka till sin syster och kramade henne hårt. Sedan åkte de hem tillsammans och Marta fick leva sitt gamla men lite mer spänning i det. Vare torsdag gick Marta tillbaka till professorn för att lära sig lite magi och höra fler historier om Neverland som inte längre fanns..

Trodde de!   

Fanatsy

Fantasy är en genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll.  I en Fantasy text har man oftast en annan värld som huvudpersonen kommer till (denna världen är väldigt lik en sagovärld), man behöver då en väg som man tar för att komma till den andra världen som heter portal. 

Det är mycket känt att ha ett uppdrag eller en resa som man följer under hela berättelsen. Det brukat också finnas en ond makt som vill förhindra uppdraget som huvudpersonen försöker uppnå, detta använder man för att få bra förhålanden till den dramaturgiska kurvan.  

Man kan ofta blanda ihop fanaty och science fiction, man kan se skillnaden genom att fantasy har ett annat förhållande till realismen. Scince fiction är som namnet tyder en mer vetenskapligt fiction medan fantasy innehåller mer orealistiska saker, tex, magi. 

Några exempel på böcker och filmer som är fantasy: 

Narnia - C.S. Lewis

Sagan om ringen - J.R.R. Tolkien. 

The mortal instrument - city of bones -   Cassandra Clare.

Dystopi (Även kallas Anti-utopi)

Namnet Dystopi kommer från grekiskan och betyder ”dålig plats”. 

Negativ samhällsberättelse om framtiden. det är ett kraftfullt sätt att kritisera det nuvarande samhället och vilka konsekvenser det kan ha.

Dystopi är mottsattsen till UTOPI, vilket är ett idealsamhälle i framtiden.

Vad andra (samhället) tycker är bra, men kan också vara en negativ sak som påverkar framtiden, men man ser det inte som ett hot just nu.  

Exempel på vad dystopier kan handla om: 

Under1900-talet (rädsla för) = teknologi, övervakning

Under 200-talet (rädsla för)  = miljöproblem, överbefolkning, medicinsk forskning, kontroll. 

Exempel på dystropi litteratur: 

• Hungerspelen, av Suzanne Collins

• Oönskad, av Gemma Malley

• 1984, av George Ormel

• Gullivers resor, av Jonathan Swift  

Uppsatts om språket.

Många säger att språket är en del av ens identitet och jag håller helt med. Eftersom alla har någon sorts av dialekt så blir det som ett litet kännetecken. Jag är av den typen som inte riktigt har en speciell dialekt eftersom mina föräldrar är från Polen och vi pratar Polska hemma så har jag inte arbetat ut en ren dialekt. Jag har lärt mig från mina kompisar, därför uttalar jag ord på olika sätt. Jag får inte alltid rätt på dem men jag försöker lära mig av mina misstag. 

Eftersom jag har lärt mig av mina kompisar, som så klart inte pratade helt rent utan använde slang så har jag också fått in slangen. Eftersom slang har blivit så vanligt bland ungdomar så tänker man inte ens på att man använder den. 

När jag är på jobbet och pratar med min chef har jag ett annat ”språk” än när jag pratar med mina kompisar. Jag använder en sociolekt.  Jag vill visa att jag har respekt för min chef, därför försöker jag visa det med språket. Eftersom slangen är vanlig bland ungdomar så är det inte alltid äldre förstår allt vi säger. Bland ungdomarna visar man inte riktigt respekt genom språket, utan hur man är. Slangen är som ett extra ”språk” bland oss. 

Chatspråket är som en kod för de äldre, eftersom det är förkortningar som vi ungdomar själva har hittat på och börjat skriva till varandra och nu har man till och med börjat prata med chatspråket. Det är praktiskt om man inte vill att föräldrarna ska förstå vad man skriver om, eller om man bara vill att det ska gå fort. Själv brukar jag inte använda chatspråket när jag pratar. Utan jag brukar mest använda det när jag vill att det ska gå fort att skriva en mening.

Jag använder kroppspråket väldigt mycket. Eftersom jag är dansare och där använder man kroppen för att utrycka sina känslor, så använder jag oerhört mycket kroppspråk utan att jag ens tänker på det. Jag fladdrar ofta med armarna och jag använder överdrivna miner ibland, därför att på scenen gör man allt större, så har det blivit en vana för mig. Jag lägger ofta till lite extra ljud bara för att stärka känslan i det jag säger eller visar. 

Svordomarna och förolämpningar har också blivit som vanliga ord. Man ska inte ta till sig allt någon har sagt eftersom man har börjat använda det när man inte ens tänker på det. Det är klart att jag egentligen tycker att man inte borde använda det alls. Men eftersom så många säger det vid vanliga sammanhang har det blivit naturligt att börja använda det. Tillexempel ”bög” den förolämpningen används allt för mycket, men det är bara ett vanligt ord för de som gillar samma kön. Jag förstår inte varför alla tar det som en förolämpning, vad är det som är problemet med att man är intresserad av samma kön? Vi är alla människor och har samma värde. Därför borde man inte använda Cp heller, det är bara en vanlig sjukdom som man själv inte väljer att ha. 

Härskartekniker har precis som svordomar blivit vanligt. Man tänker oftast inte på vad man gör. Att man verkligen kan gör illa någon med ord. Tillexempel: I klassen när någon svarar på en fråga, så pratar någon annan i bakgrunden, det är härskartekniken ”din mening är inte lika mycket värd som min”. Eller man kanske utesluter någon ur sin konversation. Man gör det helt enkelt för att komma upp i status och för att bli tagen som cool. Jag har själv använt mig av härskarteknikerna, men då visste jag inget om dem. Men när jag själv blev utsatt för dem så förstod jag vilket misstag jag gjort. Efter det använde jag aldrig härskartekniker med mening. När vi såg filmen i skolan förstod jag ännu bättre att det verkligen gör ont. Därför försöker jag att inte använda dem alls. 

Min slutsats är, att jag använder mig av slang, sociolekt, svordomar, kroppspråk och chatspråket, därför att  ungdomarna har bildat ett eget litet språk av allt sammanlagt som i vissa sammanhang kan vara svårt att förstå för de äldre. 

Det jag tycker borde tas bort från ungdomarnas lilla språk är: 

De ”nya” svordomarna eftersom de är tagna från vanliga ord som kan betyda något helt annat. Som i exemplet ”bög” då blir inte bara den som blir kallad det ledsen, utan den/de som verkligen är bögar blir lika förolämpade och känner att det är fel att de tycker om samma kön, vilket är helt oacceptabelt att de ska känna sig så, klart att man får gilla vem man vill och det ska man få välja helt själv utan förolämpningar. Detta uppstår i de flesta svordomarna att det går inte bara ut över en utan det går utöver fler... 

Jag är en väldigt rättvis människa och jag försöker visa det genom mitt språk.

 Alla har ett eget kännetecken när de pratar, mitt är att jag har en polsk brytning.

Boken

1

Jag tog upp min oanvända dagbok och skrev:

”Kära dagbok ,detta är första gången jag skriver i dig!

Jag har haft dig i flera år men aldrig skrivit något i dig, eftersom det inte hänt så mycket i mitt liv. Men nu har jag problem, jag vet inte vad jag ska göra! Jag vet att du inte kan hjälpa mig, men det känns bättre att dela det med någon i iallafall.

Puss och kram Violetta!”

- Violetta! ropade min pappa.

- Ja?  svarade jag.

- Kom ner nu, vi ska äta!  svarade han.

- Ok, jag kommer snart, svarade jag tyst.

När jag hade stängt min rosa, fluffiga dagbok med ett lila hjärta på, började hjärtat lysa. Jag trodde bara det var solen som reflekterades mot hjärtat. Därför gick jag snabbt ner utan att reagera och satte mig vid bordet, där min pappa och bror väntade på mig.

- Hur var det i skolan älskling? frågade pappa.

- Som vanligt.  svarade jag kallt.

- Ok, gjorde ni något kul, eller något du vill berätta om dina kompisar?  svarade han lika kallt tillbaka.

- Nej allt är som det ska. försäkrade jag honom.

Resten av middagen satt vi alla i tystnad och åt pappas mat, som tyvärr inte smakar så gott. Min pappa kan inte laga mat. Det är därför vi alltid beställer pizza eller äter på Max.

Efter middagen ringde Alice, min bästa kompis. Hon ville prata om det vi skulle göra om några dagar. Jag hade lovat henne att jag inte skulle säga det till någon. Hon ringde bara för att påminna mig om vilken tid vi skulle dit.

- Du glömmer inte att vi ska iväg 19:00?  frågade Alice.

- Det är ju klart, vi har ju pratat om det! Men jag vill inte göra detta! - sa jag väldigt argt.

- Nu är det försent, du har gett dig in i det och du vet för mycket, nu kan du inte gå ifrån!  skrek hon.

- Ok, jag måste gå nu, jag ska ut med min hund.  ljög jag.

- Ok, vi ses imorgon ! sa hon snabbt och la på.

Hela jag darrade så fort jag tänkte på Alice. Det var inte vanligt, jag brukade alltid vara glad när hon och jag pratade. Men nu ville jag inte ens höra hennes namn.

För att lugna ner mig, satte jag på Tv:n, höjde ljudet på högsta volym och försökte glömma allt.   

2

När jag vaknade, nästa morgon, tog jag upp min dagbok och märkte att någon mer hade skrivit i den. Eller var det dagboken själv som svarade?

”Hej Violetta!

Vad kul att du äntligen använder mig! Klart jag kan hjälpa dig, bara jag vet vad som står på!

Berätta allt för mig gumman!

Puss och kram Sanni!”

Jag kunde inte tro det jag såg! Varför skrev min dagbok till mig, och varför skrev den “Sanni”? (Det var min mammas namn, men hon dog när jag fyllde 13 år)

Jag bestämde mig för att svara!

”Hej!

Hur är det möjligt att du skriver till mig? Varför skriver du under med min mammas namn?

Puss Violetta”

Jag glodde på dagboken i fem minuter tills svaret kom fram.

”Hej!

Din mamma dog i cancer, när du var 13. Du kanske inte vet varifrån jag kommer? Jag var din mammas dagbok, men hon var för svag för att skriva i mig. Hon höll mig i sin hand precis när hon dog! Då kom hennes själ till mig! Genom mig kan du prata med din mamma!

Du vet inte hur mycket jag saknar dig gumman! // Sanni”

Jag kunde inte tro det jag läste. Jag hade inte haft kontakt med min mamma i över tre år och nu kan jag äntligen prata med henne igen. Det var så sjukt overkligt.

I samma stund som jag ville skriva i dagboken, ringde min mobil. Det var Alice, hela jag skakade när jag svarade.

- Hej  sa jag väldigt tyst.

- Hej, kan du komma över till mig, så kan du få kläderna till det vi ska göra!  sa hon lika tyst men bestämt.

- Men jag vill inte vara med!  skrek jag gråtande.

- Jag har ju sagt att du inte kan backa ut nu, så kom över och mesa inte! skrek hon tillbaka.

- Ok, jag är där om fem minuter,  svarade jag lydigt.

3

När jag kom fram till Alice, skakade jag som aldrig förr. När jag ringde på kikade hon ut genom fönstret.

- Hej! skrek hon och kastade ut en påse till mig.

- Vad är det?  frågade jag.

- Kläderna vi ska ha till rånet, sa hon tyst.

Jag backade ut med påsen i händerna och sprang därifrån så fort som möjligt.

När jag kom in i huset satte jag mig direkt vid min dagbok och började skriva.

”Kära mamma!

Jag vet inte vad jag ska göra. Min bästa vän Alice har tvingat mig till ett rån på skolan. Jag har inte fått veta vad vi ska ta, men jag tror det är klasspengarna hon vill ha. Jag vill verkligen inte göra det. Men jag vill inte verka mesig så jag svarade att jag kan hjälpa henne. Jag har försökt säga till henne att jag inte vill vara med, men hon lyssnar inte, hon låter mig inte backa ur. Vad ska jag göra?

Puss & kram Violetta!”

Klockan var bara sju på kvällen, men jag gick och la mig ändå. Jag somnade direkt. Jag brukar alltid ha några drömmar när jag sover, men inte denna natt.

När jag vakande nästa morgon, tittade jag direkt ner i dagboken för att se om mamma hade svarat mig. Men det hade hon inte.

Efter att jag suttit och stirrat ner i min dagbok i över en halvtimme, reste jag mig och gick ner för att ta något att äta.

När jag hade ätit klart sprang jag snabbt till skolan. Jag kollade en sista gång i dagboken, innan jag gick in i klassrummet.

Vår första lektion var matte. Eftersom jag sprang snabbt ut hemifrån hann jag inte gå på toa. Jag kunde inte hålla mig, så jag gick ut.

När jag kom in igen stod fröken med min dagbok i handen.

- Violetta, gå direkt till rektorn!  skrek hon.

- Ok,  svarade jag.

Det var då jag förstod att hon hade läst om rånet. Jag var helt svettig och jag darrade, det var ju egentligen inte mitt fel för det var Alice som ville göra det.

När jag äntligen kom fram till rektorn, bjöd han in mig snällt med ett glatt leende på läpparna.

- Violetta, varför har du inte sagt detta till oss?  frågade han.

- Jag vet inte.  svarade jag viskande.

- Jag kan förstå hur det känns eftersom det är din bästa vän, sa han medlidsamt.

- Jag kunde bara inte avslöja henne, vi har varit vänner så länge.  sa jag snabbt.

- Ja absolut, jag förstår, men jag kan tyvärr inte tolerera detta.  sa han.

- Jag förstår, kommer Ni ringa till polisen?  frågade jag skrämt.

-Nej? varför skulle jag ringa polisen?  frågade han.

- Ok, vad bra. Jag trodde att eftersom hon hade planerat…

- mobbning? bröt han mitt i meningen

Jag kollade jättekonstigt på honom.

- Skulle jag kunna få se min dagbok?  frågade jag.

- Absolut! sa han.

Jag öppnade den försiktigt. Jag kunde inte tro det jag såg! Dagboken hade ändrat min text. Så läraren och rektorn trodde jag hade blivit mobbad av Alice. Jag blev genast jätteglad och svarade honom snabbt.

- Det är inte så farligt, jag ska prata med henne efter skolan så hoppas jag att hon slutar, sa jag.

- Gör du så, men skulle du känna att det händer igen, kom bara till mig!  sa han glatt.

4

Efter att jag kommit ut från rektorn, var jag superglad. Han hade ingen aning vad som egentligen stod i dagboken. Jag undrade bara varför den ändrades? När jag tänkte på saken en stund, insåg jag att det var min mamma som var i dagboken. Hon ville skydda mig därför ändrade hon texten.

När jag kom hem gjorde jag det som jag alltid gör när jag har lyckats med en sak. Jag satte mig ner framför tv, slog på en film och åt chips. Jag var väldigt nöjd, men innerst inne var jag ändå orolig. Dagen då jag och Alice ska råna skolan skulle komma snart.

5

Det hade gått en vecka och dagen jag fruktat hade kommit. När jag vaknade denna morgon kunde jag inte tro att jag verkligen skulle göra detta. Jag försökte ringa Alice men hon svarade inte. Hon var antagligen upptagen med att göra upp en plan till kvällen.

Klockan var redan 18 när jag reste mig och stängde av teven. En halvtimme senare ringde Alice. Hon sa att vi skulle träffas utanför hennes hus om en halvtimme. Jag hade sagt till min pappa att jag ska sova över hos Alice. eftersom vi skulle ha min födelsedagsfest (jag fyllde 15 idag). Då visste han att jag skulle vara borta hela natten. När jag hade sagt ”hejdå” till min pappa, satte jag mig på min cykel och cyklade iväg. Det var väldigt mörkt och av någon anledning lyste inte lamporna. Helt plötsligt såg jag en hund precis framför min cykel. Jag svängde snabbt till höger, och märkte inte att jag råkade svänga in på en annan gata, så jag fortsatte cykla precis som jag gjorde innan. När jag hade stannat och parkerat cykeln märkte jag att det inte var Alice hus jag stod framför. Jag fick lätt panik och satte mig på cykeln igen och körde raka vägen tillbaka. När jag hade kommit till samma ställe där jag såg hunden, blev jag lättad. Jag började cykla rätta vägen igen. Helt plötsligt ramlade jag utan anledning och skadade benet. Då såg jag en flicka närma sig, som tur var det Alice. Hon hjälpte mig upp och satte mig på pakethållaren och vi började åka mot skolan.

6

När vi kommit till parken utanför skolan, träffade vi några kompisar från vår klass.  De var väldigt finklädda. Men jag förstod inte vad de gjorde där.  Alice sa att ingen skulle vara i närheten av skolan. De log stort  mot henne och visade tummen upp. Jag började tro att det inte var bara jag som visste om uppdraget. En av tjejerna som stod där tänkte precis säga något, men ett högt skrik “Hon är snart på väg, göm er” avbröt henne, Jag förstod ingenting. Alice visade ett “gå iväg” tecken till tjejerna och de vände sig snabbt om och sprang iväg.

- Vad är det som händer?  frågade jag.

- De ville bara gratta dig, svarade hon snabbt och nervöst.

Vi cyklade vidare mot skolan.

7

När vi var vid svängen exakt vid skolan, hoppade jag av cykeln, trots det skadade benet, och började springa tillbaka hem. Alice cyklade snabbt efter mig för att stoppa mig och som vanligt lyckades hon. Hon kollade på mig med en mördarblick.

- Vad i hela friden gör du?  frågade hon.

- Jag vill verkligen inte stjäla något!   skrek jag.

- Ok, du behöver inte göra det, men jag behöver dig för att stå vakt!  sa hon snällt.

- Men om vi åker fast? Min pappa kommer döda mig, jag vill inte att han ska bli ledsen. Jag har redan ingen mor!  sa jag.

- Jag förstår, om någon får veta eller kommer på oss, lovar jag att jag inte säger att du var med! Jag lovar att säga att det bara var jag!  sa hon.

- Jag vet inte!  sa jag tveksamt.

- Snälla, kommer du lämna din bästa vän i ett sådant sammanhang? Minns du allt vi gjorde tillsammans på stranden? Jag lämnade inte dig även fast jag dog nästan av skräck!  sa hon lugnande.

- Du har rätt.  sa jag tyst.

Hon har alltid gjort så mycket för mig. Detta var tydligen väldigt viktigt för henne. Jag kunde inte lämna henne här!

- Ok, jag följer med dig!  sa jag glatt.

- Tack, du är bäst!  skrek hon.

Vi fortsatte mot skolan.

8

När vi kom fram till skolan, sa Alice att hon skulle ställa cykeln någonstans där den inte syntes. Jag väntade i över en kvart. Jag kollade på klockan, den var kvart i åtta. Vi hade bestämt att vi skulle vara klara åtta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började gå runt skolan och försökte hitta henne. Jag hade gått runt i över tio minuter. Vad skulle jag ta mig till?  Jag stod och ropade i några minuter. Sen tänkte jag att hon kanske gick in för att stjäla pengarna. Jag gick sakta in genom det öppna fönstret, som vi öppnade innan vi gick ifrån skolan. Alice hade sagt att pengarna skulle finnas i matsalen. Jag försökte hitta dit men det var så mörkt så jag såg ingenting.

9.

Jag svettades för att jag var förskräckligt mörkrädd. Det luktade chips blandat med tårta. Skolan hade aldrig luktat så. Jag rotade i min väska för att hitta en ficklampa, men jag hade ingen. Jag hade gått runt skolan 5 gånger nu och fortfarande inte hittat matsalen. Jag försökte tända ljuset, men det gick inte av någon konstig anledning.

10.

Äntligen kom jag fram till matsalens dörr. Jag öppnade försiktigt. Det var kolsvart där inne. Helt plötsligt hör jag Alice säga “ jag har pengarna kom!”  Jag sprang bort mot henne. Hon jag gav mig en stor låda. Den hade en rosett på sig. Helt plötsligt tändes ljuset och alla från min klass hoppade fram och skrek “Grattis på födelsedagen Violetta!” Jag visste inte vad jag skulle göra.

- Vi skulle aldrig stjäla något eller hur?  frågade jag Alice .

- Nej, jag hade fixat en födelsedagsfest åt dig, och stölden var bara en anledning för att komma till skolan.  svarade hon glatt.  

- Tack du är den bästa som finns!  skrek jag.

Jag började gråta av glädje för att hon hade ordnad en fest åt mig och att jag inte behövde stjäla något. Uppdraget var bara en ursäkt för att både testa om jag kunde offra mig för min bästa vän och för att få mig till min fest!

Alla i klassen dansade och sjöng hela natten! Och min största dröm gick i uppfyllelse, jag fick en dans med mitt livs kärlek Måns.

Det var hela berättelsen om mitt galna liv, vem vet vad som kommer härnäst? Det bästa var att min far inte fick veta om någonting. Det var den bästa natten i mitt liv.

”Tack för ditt stöd mamma, även fast jag inte kunde se dig, fanns du alltid med mig i mitt hjärta och i denna dagbok.”